Wannsee är en naturskön stadsdel i Berlins utkant. Orten har dess värre gått till historien som den plats där ”den slutgiltiga lösningen på judefrågan” var uppe till beslut den 20 januari 1942. I detta kammarspel får åskådaren på nära håll följa hur diskussionerna förlöpte. Filmen är baserad på det 15 sidor långa protokoll som fördes vid konferensen. Den följer därför på nära håll de historiska händelserna. Mötet leddes av Reinhard Heydrich (trovärdigt spelad av Philipp Hochmair), som var chef för Nazitysklands säkerhetsministerium och Himmlers närmaste man. Konferensens övriga deltagare var alla höga ämbetsmän och specialister.
För åskådaren kan det lätt bli motbjudande att se hur sofistikerade människor kan ägna sig åt något så barbariskt: de sitter iklädda välvårdade uniformer i en vacker, uppvärmd villa där de äter laxsnittar i pauserna och diskuterar hur de ska beslagta judarnas tillgångar. Planen går ut på att använda dessa tillgångar till att finansiera först den inhumana transporten av deras ägare till koncentrationslägren och därefter – på ett så effektivt sätt som möjligt – utrotningen av de bestulna. Språket är provocerande: judarna beskrivs inte som människor. I stället använder konferensdeltagarna ord som ”enheter”. De talar om ”specialbehandling”, inte om massmord (vilket kan ha påverkat en snarlik tyrannisk diktatur i vår egen nutid att använda uttrycket ”speciell militär operation” i stället för det angreppskrig och den terror mot civilbefolkningen som sattes i verket i ett 80 år modernare Europa).
Filmen känns obehagligt kall och avskalad i sin framställning. Jag upplever inte att regissören Matti Geschonneck på något märkbart sätt skulle ha dramatiserat händelseförloppet. Han har inte heller lagt på några förledande effekter för att påverka åskådaren i någon önskad riktning – inte ens filmmusik. Det är närmare två timmars rå omänsklighet som här presenteras, i form av ett välvårdat, utbildat språk i en behaglig miljö. Kontrasten mellan nazistledarnas formellt behagliga miljö på filmduken och vad de tyska soldaterna tvangs utstå på slagfältet – för att inte tala om vad deras fiender fick uthärda – blir närapå surrealistisk. Den verkliga konferensen pågick tydligen bara i 90 minuter. Ändå, när filmen har premiär (i Sverige på dagen exakt 81 år efter det att konferensen hölls), är dess påverkan på världshistorien fortfarande påfallande.
Drygt sex miljoner människor mördades som en direkt följd av vad deltagarna kom fram till vid frukostmötet i Wannsee. Centrala frågor som moral och samvete tas faktiskt upp under konferensen, men ur ett häpnadsväckande perspektiv. Det var Hitler och Himmler som hade bestämt sig för vad de ville få gjort. Men det var konferensen som mejslade ut hur det hela skulle genomföras. Efter mötet säger Heydrich att protokollet ska skickas till alla deltagare och att ”ingen ska kunna säga att han inte visste”.
Detta flerfaldigt prisbelönta drama är visserligen sevärt, men långt ifrån njutbart eller på något sätt underhållande. Filmen är i och för sig torr och osentimental, men den är samtidigt ett tidsdokument som alla bör se för att öka sin förståelse för hur resonemanget fördes vid detta kritiska tillfälle och hur de ödesdigra besluten som fattades i Wannsee därefter kom att verkställas. Tillfället behöver dock väljas med omsorg, så att man är mentalt förberedd på att ta till sig det ohyggliga innehållet.
Jag ger filmen 3 starka filmögon av 5.
2023-01-15
