Filmen består av två delar. I den första berättas om Pepe (Jarkko Lahti), en snäll, försynt skogshuggare i ett litet finskt samhälle. Invånarnas försörjning bygger på skogsindustrins sågverk. Familjerna samlas på kvällarna kring middag, kortspel och drinkar. En bar besöks av de boende och är också en mötesplats för dem. Så kommer meddelandet, att sågverket ska läggas ner. Invånarna blir desperata och vet inte hur de ska kunna försörja sig, men så blir de i stället anställda i en närliggande gruva. ”Gruvdrift är framtiden, sågverken är över” deklameras av beslutsfattande byråkrat. Men så demonstrerar politiska aktivister mot gruvverksamheten och arbetsplatsen sätts i brand.
Pepe, som är filmen huvudkaraktär utsett för många drastiska förändringar. Han mor städar i kyrkan och möter ett mörkt, morrande djur som flyr ut i vinternatten. Det är ett dåligt omen och strax därefter dör modern i en märklig sjukdom. Pepes kollega Tuomas (Hannu-Pekka Björkman) fru har ett förhållande med ortens frisör. Även Pepes fru har en affär med frisören. Tuomas vrede leder till att han begår ett våldsdåd och kör ihjäl sig på landsvägen. Men Pepe står ändå kvar i alla olyckliga, tvära kast som egentligen gjorde hans liv omöjligt att leva. Men han har hopp om framtiden och är ljuset i mörkret, en slags naiv oskuldsfullhet, som gör honom aningslös överlevare.
I andra delen är handlingens fokuserad på Pepe och hans son. Pepes hem brinner ner och han och sonen får bo en i arbetarbarack. När de går till frisören för att klippa och raka sig, visar det sig att salongen drivs av en flicka, dotter till den omkomne frisören. Pepes son blir olyckligt förälskad i den unga frisören.
Så kommer ett medium till samhället som ska hålla seanser i en lokal. Byborna går dit. Alla söker en mening efter alla olyckor som skett och för att få hopp om framtiden. Den karismatiske spiritisten blir en slags frälsare i byn, men hans utspel, inte minst mot Pepe och hans son, gör till sist att några bybor blir missnöjda och sätter stopp för seanserna på ett brutalt sätt. Pepes son ser ingen anledning att leva längre med sin hopplösa kärlek till frisörflickan. Pepe förstår det och försöker först hämta hem sin son som gått med i mediets sekt. Men senare låter Pepe saker ske utan att han ingriper för att förändra dramats tragiska förlopp.
Regissören och manusförfattaren Mikko Myllylahti är känd för sitt manus till Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv från 2016, där Jarkko Lahti spelar huvudrollen som Olli Mäki en enastående intressant film om en partiellt förlamad ung man som spelar på Lotto, vinner och kan med hjälp bege sig till sitt livs kärlek, en kvinna han träffat på nätet. Filmen vann pris vid Cannes Film Festival 2016. Jarkko Lahti fick välförtjänt Finlands finaste skådespelarpris för sin insats.
Skogshuggarens saga är i sin ramberättelse ett arbetardrama i en liten finsk ort, men också en ond saga. Men händelserna ger dramat metaforiska, bibliska toner. Det svarta odjuret som kommer med dödsbud. Ett ljusklot som svävar för arbetarna i deras barack. Gäddan som kommer med bud till Pepe om att ”Hoppet lever”. Likaså den synske mannen som blir en frälsargestalt som byborna sätter sitt hopp till när så mycket annat krossats i deras liv. Likaså folkets vrede, när de inser att mediet är en falsk profet. Bränderna som förföljer Pepe och hans son och som till sist även slukar sonens liv. Men Pepe går vidare och söker vägar ut ur alla förluster. Som styrd av högre makter kommer han tillbaka till en idyll som han trodde sig förlorat. Det rörande, men också alltför lättköpt upplösning. Man kan lägga in religiösa tolkningar även där, att Pepe når andra sidan, där allt börjar om.
Filmen annonseras som drama och komedi, men de komiska inslagen får man leta efter. De finns absurditeter, groteska inslag, men inget att dra på munnen åt. Pepes oskuldsfullhet är hjärtknipande, men aningslösheten blir ett problem.
Arsen Sarkisiants vackra filmfoto fångar de snöklädda landskapet, de snötyngda träden i motljus. Skådespelarna är som rollkaraktärer bra castade, men gestaltar sina roller med en träighet, som man inte vet är regissörens fel eller ska ses som avskalad realism. De beter sig som figuranter i dramat och skiljer sig inte från statisterna närvaro i spelet. Ska kanske det ska vara, att enkelheten är en dygd här och att dramat inte ska ge chans till överspel, men heller inte till konstnärlighet och djupa pannveck. Ändå finns de existentiella frågeställningarna där hela tiden och alla roller i filmen brottas med dem. Det är surrealism och realism blandat och som antagligen ska ge filmen existentiella perspektiv.
Skogshuggarens saga är en annorlunda film som vann pris i Cannes Film Festival 2022 och som gav Golden Camera till Mikko Myllylahti. Filmen fångade mitt intresse och dramat drivs hela tiden framåt mot ett överraskande slut. Det ser jag som givande filmupplevelse och ett skickligt berättat drama. Tre filmögon av fem.
2022-12-20
