Den franska filmen har framgångsrikt dokumenterat både förorten och förortens värstingar. Senast vann ”Les Misérables” jurypriset i Cannes 2019. ”Les Misérables” var ingen filmatisering av Victor Hugos roman utan en omskakande berättelse om samhällets olycksbarn i en nutida fransk förort. Jag såg filmen som en värdig efterföljare till Francois Truffauts klassiker ”De 400 slagen” (1959) med unga Jean Pierre Leaud som dåtidens värsting.
Årets Cannes-vinnare i sektionen ”Un certain regard” är nu aktuella ”Pissa i motvind” av de två franska regissörerna Lise Akoka och Romane Guéret. Priset ges till nyskapande och djärva filmer. Det ska genast sägas, vinnarfilmen är både spretig och svårtydd men också tankeväckande. ”Pissa i motvind” får mig att tänka efter medan den pågår. Filmen spelades in i en förort till arbetarstaden Boulogne-Sur-Mer i norra Frankrike. Den börjar med en casting av ungdomar till en film om värstingar i stadsdelen Picasso.
Vi lär känna tonåringarna Lily (Mallory Vanesque) som är tjejen som ligger med kvarterets killar och våldsbenägna Ryan (Timéo Mahaut) som har svårt med impulskontrollen, men även 17-åriga Jessy (Lois Pech) som ständigt söker bekräftelse på sin manlighet och osäkra Maylis (Mélina Vanderplancke) som inte tror sig passa in bland värstingarna i filmen. Vi förstår att filmteamet letar efter ungdomar med speciella personligheter som ska spela sig själva i roller som värstingar. Filmens regissörer har också arbetat med casting av unga människor. Huvudpersonernas roller lär bygga på regissörernas egna erfarenheter.
Vad filmen i filmen om värstingarna handlar om får vi aldrig veta. Bara att Lily väntar barn, Ryan är hennes bror och Jessy kanske far till barnet. Maylis visar sig vara både säker och osäker. Hon hoppar av när två veckor återstår av filminspelningen. Nästan dokumentärt följer vi några inspelningstillfällen av scener i metafilmen utan att bli klokare vad gäller handlingen.
Ungdomarna är utmärkt castade. De visar sig vara gudabenådade skådisar både i och utanför sina roller som värstingar. Rollerna flyter snart ihop mellan skådespelarna i filmen och värstingarna i metafilmen. Något som också får oss att ifrågasätta vår egen bild av värstingar som tämligen ensidig. Värstingarna i metafilmen brottas ju med liknande tankar och känslor om framtiden, relationer till föräldrar, kompisar och kärlek som alla unga har, inte minst skådespelarna i filmen.
Så långt kommen tar jag därför avstånd från etiken hos metafilmens manliga regissör när han söker locka Ryan att släppa på impulskontrollen för att uppnå bästa möjliga värsting-effekt i en slagsmålscen. Liknande tankar förs också fram av några förortsbor i filmen när de engagerat diskuterar den skeva bild av förortslivet och förortsborna som de tror att filmen om värstingarna i deras franska förort ska förmedla till publiken.
Pissar de två regissörerna i motvind när de med sin film ifrågasätter schablonbilderna av värstingar i förorten? Speciellt i denna tid när gängskjutningarna står som spön i backen i svenska förorter? Kanske är det betydligt enklare att behålla filmschablonerna i den svårfångade verklighet som vårt samhälle ändå visar sig vara?
Jag ger fyra filmögon av fem till ”Pissa i motvind” för att filmen pekar på schabloner och problematiserar förortens verklighet men också för skådespelarnas insatser. 2022-12-18
