Krister Henriksson och Sten Ljunggren i Wallander – Den orolige mannen. 

Land: Sverige
Regi: Agneta Fagerström-Olsson
Genre: Kriminalare/thriller
Manus: Lars Bill Lundholm, Peter Birro, efter Henning Mankells roman.
Skådespelare: Krister Henriksson, Charlotta Jonsson, Leonard Terfelt, Marika Lindström, Sten Ljunggren m.fl
Längd: 103 min
Biopremiär: 11 januari 2013
Distributör: Svensk Filmindustri
Länk Imdb (TV-serien)

Svagt manus lyfts av utmärkta aktörer.
Kurt Wallander (Krister Henriksson) har blivit morfar och leker gärna med sitt barnbarn. Däremellan tar han sig några glas, ibland ett par för mycket, och råkar vid ett tillfälle glömma sitt tjänstevapen på krogen. Det medför att Wallander blir avstängd från sin tjänst i fyra veckor under utredningen. Mitt i detta försvinner Linda Wallanders svärfar, pensionerade kommendörkaptenen Håkan von Enke (Sten Ljunggren). Dottern Lindas make Hans von Enke (Leonard Terfelt) ber Kurt Wallander att spana lite på egen hand, vilket han inte kan låta bli. Ledtrådar börjar peka mot ubåtskränkningarna i Stockholms skärgård under 70 och 80-talet.

Filmen är som helhet bra gjord. Krister Henriksson levererar ett övertygande porträtt av den alkoholiserade och smått disträ Wallander. Charlotta Jonsson funkar fint, när hon axlar Johanna Sällströms mantel som Kurts dotter Linda. Sten Ljunggren och Marika Lindström ger tyngd och gör utmärkta rolltolkningar som Linda
Wallanders svärföräldrar: Musiken av Fläskkvartetten sätter stämningen rätt i filmen. För regin står åter Lotta Fagerström-Olson, som skickligt och erfaret gör sin insats.

Däremot är manus tunt och fäller krokben för dramat, som annars kunde blivit vassare och därmed intressantare. Intrigen med kalla kriget och spioner ger annars dramatisk bakgrund till storyn. Men de platta dialogerna sänker intensiteten och gör att man stundtals tappar fokus. Det blir några för många ”aj fan” och ”va fan” när ledtrådarna ska kommenteras.  Lite förvånande är att Olof Palme blandas in, egentligen utan anledning i historien.

Filmen får tre filmögon. Trots det tunna manuset är filmen sevärd och stundtals spännande. Filmens förtjänster bygger på de fina skådespelarprestationerna, främst Sten Ljunggren som pensionerade amiralen von Enke.
2013-01-07