Den turkiske regissören Nuri Bilge Ceylan är en doldis för den svenska biopubliken. På senare år har Ceylan som få andra regissörer hyllats för sina filmer världen över. Så sent som i maj 2014 mottog Ceylan Cannesfestivalens förnämsta pris Guldpalmen och även kritikerpriset för sin nu aktuella film ”Vinterdvala”. Då var Ceylan redan van mottagare av prestigefulla priser i Cannes efter att två gånger ha kammat hem festivalens stora pris för ”Once upon a time in Anatolia” (2011) och ”Uzak” (2003), kritikerpriset för ”Climates” (2006) samt regipriset för ”Three Monkeys ” (2008).
Ingen av Ceylans tidigare filmer har tyvärr nått den svenska biopubliken, vilket säger en del om hur svenska distributörer hellre fokuserar på kommersiellt gångbara produkter än osäkra, om än kritikerrosade, filmer i turkiska miljöer.
”Vinterdvala” utspelar sig i Kappadokien, det märkliga klippformade vulkanlandskapet på högplatån i Anatoliens inre, där människor under generationer sökt sin tillflykt till grottor och katakomber undan förföljelse. Här springer vildhästar fortfarande fria och människor liksom björnar och fladdermöss går i vinterdvala undan kylan.
När vintern nalkas hopar sig motgångarna för filmens huvudperson, den åldrande skådespelaren och välbärgade hotellägaren med intellektuella ambitioner, Aydin (Haluk Bilginer). De sista gästerna lämnar hans hotell ”Otello”. Förhållandet till den unga, ifrågasättande hustrun Nihal (Meliza Sözen) är fruset. Hans planerade turkiska teaterhistoria ligger på is. Systern Necla (Demet Akbag) hånar hans krönikor i lokaltidningen. De fattiga hyresgästerna och traktens imam (Serhat Kilic) knotar.
Under Ceylans drygt tre timmar långa film kan vi följa hur Aydin får allt svårare att upprätthålla de höga tankar han har om sig själv och sin kapacitet som god, klok och rättvis härskare över sitt Anatoliska kungarike. Hans självbild krackelerar lite i taget när han förlorar kontrollen över hustrun, systern och sitt kungarike. Att Aydins nya erfarenheter leder framåt mot ökad självinsikt antyds, men mycket försiktigt, i filmens slutskede.
”Vinterdvala” bär drag av Bergmans kammarspel och Tjechovs noveller. Speciellt Tjechov, är för övrigt den storhet som Ceylan uppger sig ha tagit starka intryck av. Filmens manus bygger på tre av författarens noveller och Tjechovs vemod vilar tungt över ”Vinterdvala”. I ”Vinterdvala” finns också den med Tjechov besläktade förståelsen för människans behov av livslögnen för att uthärda. Ceylans nyanserade porträtt av en samtida turkisk man för också tankarna till hur Ingemar Bergman i sina filmer tecknat många motsägelsefulla karaktärer.
Det blir fyra starka filmögon för ”Vinterdvala”.
2014-11-15
