Recension: Hela Jordbrosviten på en dag!

Jordbrosviten speglar det sociala arvet och tidens gång
eye4
Genre: 7 dokumentärfilmer
Regissör: Rainer Hartleb
Skådespelare: Jordbrobarnen m.fl.
Fotografer: Staffan Lindqvist, Lars Lundgren m.fl.
Distribution: Folkets Bio
Land: Sverige

I hela 7 filmer har dokumentärfilmaren Rainer Hartleb följt de barn, som började sitt första skolår i klass 1D i Lundaskolan i Jordbro 1972. Under rekordåren på 60- och 70-talen var dessa barn och deras familjer nyinflyttade i en av de snabbt växande förorterna runt Stockholm.

Att under 40 år dokumentera Jordbrobarnens uppväxt och liv som vuxna är en filmprestation som saknar motstycke mätt med såväl svenska som internationella mått. Filmperspektivet sträcker sig över fyra generationer. I den senaste och möjligen sista filmen ”Långt från Jordbro” (2014) möter vi Jordbrobarnen och deras föräldrar liksom deras barn och barnbarn, nu spridda över Sverige och världen. Övriga filmer i den långa Jordbrosviten är ”Barnen från Jordbro” (1982) ”Leva i Jordbro” (1996), ”Tillbaka till Jordbro” (1988) ”Det var en gång en liten flicka” (1992) ”En Pizza i Jordbro” (1994) och ”Alla mår bra” (2006).

Från början handlade Jordbroprojektet om att under grundskoletiden skildra barnen i samspel med kamrater, lärare och den nya förorten. Sedan löpte projektet vidare under 1980- 90- och 2000-talen av bara farten. I de senare filmerna är Hartleb främst inriktad på att skildra Jordbrobarnens fortsatta liv ur ett individuellt perspektiv.

Hartleb för aldrig några omvälvande samhällsdiskussioner med barnen om den tid de lever i, snarare ett lågmält samtal om deras drömmar, glädjeämnen och sorger. Samtalen kan handla om allt som för tillfället berör, en saknad far som gått bort, en önskan att sonen ska klara sig utanför familjen, det svåra i att hitta en ny flickvän eller att ha en lesbisk mamma.

Vi blir genom filmernas tillbakablickar, hämtade ur Hartlebs enorma filmmaterial och ur SVT:s arkiv, starkt påminda om tidens gång.  Men också om att Jordbrobarnen ofta gör liknande val som föräldrarna. Filmerna tydliggör, ju fler man ser, det osynliga bandet som på gott och ont finns mellan generationerna. Hartleb har därmed lyckats med vad också Stefan Jarl förmådde med sin Modstrilogi (68-93), nämligen att på film dokumentera ett så svårfångat politiskt begrepp som det sociala arvet.

Det blir fyra filmögon för denna bedrift.
2014-10-30