Så är Roy Andersson klar med sin sista film i trilogin om människor och deras öden. Den första var Sånger från andra våningen, 2000, och den andra Du levande, 2007. I den tredje känner vi igen det Anderssonska filmgreppen. Visuellt har den inga överraskningar. Kameran står fast och scenografi och dekor är mästerliga uppbyggda bit för bit, huvudsakligen i Studio 24 på Sibyllegatan 24 i Stockholm. Som tidigare är många av miljöerna slitna arbetarbostäder, krogar och gatuscener från 1940–50-talet i Sverige. Färgerna är dämpade och i dystra nyanser. Aktörerna är handplockade och de flesta direkt från gatan eller är filmstatister. Roy Andersson vet exakt vad han vill ha och hur det ska se ut. Han arbetar pedantiskt intill tvångsmässigt. Jag har själv varit figur i några av hans filmer, så jag vet att inget lämnas åt slumpen. Roy Andersson är den bäste arbetsledare man kan få. Alltid vänlig med ett avväpnande leende. Men hans filmkonst är på största allvar.
Filmen har undertiteln ”Döden”. En del handlar om det, andra om krossad kärlek, ensamhet, vilsenhet eller fumliga försök till lite lycka. Det är tragiskt och komiskt. Jag är road av hans svarta humor, men har alltid känt, att det är på den lilla människans bekostnad. Det är verkligen synd om människorna i Roy Anderssons filmer. De har inget hopp och det går stadigt utför. På vägen försöker det muntra upp sig, men resultatet är beklämmande.
Filmen har 39 scener eller tablåer, de flesta avskalade och stiliserade. Det kan vara svårt, att finna ett budskap. Det finns ingen handling, som vi är vana vid att se på film. Bilderna själva talar sitt språk, men har inget djupare innehåll, än det man ser. Vissa scener förmedlar egentligen ingenting, som paret på stranden och kvinna med barnvagnen. Med rötter i arbetarklassen är den både Roy Anderssons gyckleri, men också hans inspiration. Det är möjligt, att han tycker synd om sina figurer, men han verkar också tycka att de är löjliga. Huvudrollerna är två misslyckade, äldre handelsresande i skämtartiklar. De är på gränsen till undergång, men den ene står senare som servitör vid en galafest när Boliden presenterar sin dödsmaskin. Bildkompositionerna är genialt gjorda. De är som klassiska oljemålningar i sin uppbyggnad och placering av modeller och rekvisita.
Scenen med Karl XII och hans drabanter är elva minuter och skickligt gjord. Massor av soldater och deras befäl paraderar förbi utanför en sjaskig, nutida förortsbar på väg till kriget. Några kavallerister rensar barn från kvinnfolk. Kungen själv kommer inridande på sin häst och serveras mineralvatten av en yngling, som han blir förälskad i. Senare återvänder både kungen och hans krigshär och har synligt förlorat kampen. Antyder Roy Andersson att Karl XII var homosexuell och att han var en uppblåst förlorare? I varje fall, verkar Roy Andersson visa sitt förakt för krig och krigskultur och han gör det tydlig bravur.
Men jag blir aldrig rörd av människornas liv och öde. De är tragiska och man skrattar hastigt åt deras sorgespel. Däremot är jag imponerad av Roy Anderssons virtuosa, visuella berättandet som för mig är stor filmkonst.
Filmen får fyra av fem filmögon.
2014-10-30
