-A thing of beauty is a joy for ever, skaldade den brittiska poeten John Keats redan på 1800-talet.

Men 66-åriga Björn Andrésen håller inte med. Han utnämndes en gång av film- teater- och operaregissören Luchino Visconti till ”världens vackraste pojke”. Det har gått femtio år sedan dess. Då sommarjobbade Björn som 14-åring för Visconti i filmatiseringen av Thomas Manns roman ”Döden i Venedig” (1971). Filmen berättar till tonerna av Mahlers symfonier om en döende kompositör som blir besatt av pojken Tadzio i den sjunkande staden Venedig.

-Filmen förstörde mitt liv, konstaterar Björn Andrésen i Kristina Lindströms och Kristian Petris nu aktuella dokumentär ”Världens vackraste pojke”. Det är tidigt 70-tal och Björns skönhet och gryende sexualitet i rollen som Tadzio exploateras hänsynslöst av tidens film- och medier och av rika manliga beundrare, inklusive Visconti själv, då öppet homosexuell. Hysterin inför ”världens vackraste pojke” visste inga gränser.

Björns utsatthet framgår av väl valda klipp från filmens audition i Stockholm, inspelningen i Italien och från många TV-inslag. I Japan blev hans androgyna framtoning förebild för manga-figuren Lady Oscar, en långlivad hjälte i de japanska seriernas värld. Stora pengar fanns att hämta i en vacker tonårspojke, visar det sig. Utan stadigt vuxenstöd stod pojken sig slätt i mediastormen. Unga stjärnor blev, då som nu, hårt utnyttjade i de glamorösa sammanhang de hamnar i. Små röda piller fanns lätt till hands som såg till att Björn orkade med pressen. Han delar sin tunga erfarenhet med stora barnstjärnor med omvittnat komplicerade vuxenliv som t.ex. Britney Spears, Judy Garland och Michael Jackson.

Tragiken i Björn Andrésens liv finns redan med från barndomen. Utan far och morföräldrarnas oförmåga att tala om moderns självmord blir traumat svårt att bearbeta för den då 10-årige pojken. I vuxen ålder förlorar Björn Andrésen sitt lilla barn i plötslig spädbarnsdöd medan han själv sover ruset av sig bredvid. Dessa händelser sätter spår och kan kanske förklara hans svårigheter att som vuxen upprätthålla nära relationer till systern, dottern och nuvarande flickvännen, vilket framgår av dokumentären  

Det visar sig vara en grym saga om en föräldralös pojke med guldlockar i klorna på en penninghungrig drake som Lindströms och Petris dokumentär berättar. Deras film tog sex år att färdigställa. Pojken, vars hår nu vitnat, har länge varit verksam som skådespelare och musiker. De två erfarna dokumentärfilmarna tar varsamt hand om sitt svåra stoff. Björn Andrésen ges stort utrymme att eftertänksamt och självutlämnande kommentera berättelsen. Enligt Kristian Petri är detta också huvudsyftet med dokumentären.

Och sagan om pojken som en gång var världens vackraste är värd att lyssna till, även om den inte slutat lika lyckligt som sagor brukar göra

Jag ger tre starka filmögon av fem till ”Världens vackraste pojke”.
2021-09-30