Sjuksköterskan Nour Hamadi (Zita Hanrot) har fått sparken från ett sjukhus och får anställning som företagssköterska på en aluminiumfabrik, där hennes pappa Slimane Hamadi (Sami Bouajilia) är fackligt ombud sedan 30 år. När en ung timanställd Karim (Driss Ramdi) får brännskador på armar och i ögonen blir Nour varse, att det finns miljö- och hälsoproblem på fabriken. Men olyckor och sjukdomar tystas ner. Karim får pengar som kompensation. Nour blir upprörd av företagets utsläpp och bristande säkerhet, och att inget görs. Inspektioner leder ingenstans. Politiker blundar och ger utsläppstillstånd i ytterligare 10 år.
Anställda, chefer och pappa Slimane menar att fabriken riskerar att stängas med stor arbetslöshet som följd. Partiet De Gröna har möte, men även där vill man inte höra sanningen. Journalisten Emma har satt sig in i missförhållandena och arbetar med artiklar för att avslöja korruption och miljökatastrofer. Nour och Emma börjar samverka till pappa Slimanes stora besvikelse och blir rasande på sin dotter Nour, som i smyg tar prover på fabriken. Nour hamnar i samvetsbetänkligheter både vad gäller lojalitet med sin familj, de anställdas väl och ve och miljöproblemen. Orkar hon fortsätta som visselblåsare?
Regissör Farid Bentoumi samproducerarar filmen med bröderna Jean-Pierre Dardenne och Luc Dardenne, kända för bland annat Löftet, 1996, Cannesvinnaren Rosetta, 1999, och Unge Ahmed, 2019. Zita Hanrot göra huvudrollen lysande som Nour Hamadi och vann bl.a. César 2016 för som bästa skådespelerska i filmen Fatima 2015. Sami Bouajila göra utmärkt pappan Slimane Hamadi och som vann i Cannes 2006 för sin roll i Indigénes, 2006.
Filmen rör sig på flera plan, både företagspolitiskt och familjemässigt, om etik och moral och rör sig elegant mellan de olika areorna. Man känner med Nour i hennes kluvenhet, mellan sanningens bistra verklighet och kärleken till sin familj liksom ansvaret för både företagets bästa och anställda där. Det blir ett olösligt dilemma för henne mellan kapital och miljö/hälsa, tunga beslut hon måste ta. Journalisten Emma är hennes enda stöd, även om hon också har sin karriär och sina förväntningar från sin tidningschef. De är spännande och känslosamt och engagerande, men aldrig sentimentalt. Filmen blir inte heller dogmatisk och försöker inte sälja in något miljöpolitiskt budskap, utan skildrar en ung människans möte med en verklighet som starkt utmanar hennes förtroende för både den politiska och den ekonomiska makten. Det är gripande och övertygande gestaltat av både aktörer och regissör. Filmen är effektiv, i tempo och intensitet och håller uppe ens intresse. Titeln Röd jord (Rouge) syftar på giftets färg, utsläppen som färgat en sjö och stränderna röda. Även Nours systers bröllopsklänning har samma ljusröda färg nertill.
Man hamnar som publik i konflikten mellan naturens och människans bästa eller företagens ekonomi och sysselsättningen, politikers prestige och ofta dubbla lojaliteter. Problematiken är internationell och kan riskera stora värden, mänskliga och biologiska. Det är lite som Davids kamp mot jätten Goliat, en underdog mot maktens girighet. Egentligen är Nour chanslös i sitt trångmål, men håller ut och både förlorar och vinner, även sin pappa Slimane. Filmens kanske starkaste scener är när Nour vänder sig emot sin pappa Slimane och tvärtom. Där är relationsdramat levandegjort och rörande och där man kan identifiera sig på ett mera personligt sätt.
Fyra starka filmögon av fem. 2021-09-30
