Att den franska regissören Mia Hansen-Løve kan sin Bergman går inte att missta sig på. Just därför väljer hon kanske att förlägga sin nya film ”Bergman Island” till ett kargt och vackert Fårö om sommaren. Efter många Fårö-vistelser är hon väl förtrogen med Bergmans ö. Filmens handling tar oss till kända och okända inspelningsplatser för Bergmanfilmer och till Bergmans hus och badstrand. I en filmscen skymtar Bergmans oansenliga grav på Fårö kyrkogård. På närbelägna Bergman Center konstateras i en diskussion att demonregissören Bergman som person kunde vara både grym och självupptagen. Dessutom var han en sällsynt dålig far vars omvittnade kreativitet sker på hans nio barns och deras sex mödrars bekostnad.
Om Ingmar Bergman brukar sägas att han väl personifierar det franska ”auteur-begreppet”. Det betyder att han är en filmskapare med personlig kontroll över mediet och sitt filmiska universum. Bergman skrev, regisserade och deltog aktivt i stora delar av produktionen. Mia Hansen-Løve är väl förtrogen med ”auteur-begreppet”. Egna personliga upplevelser återfinns i filmer som ”Min ungdoms kärlek” (2011), Eden (2014) och ”Dagen efter denna” (2016) där hon också står för både manus och regi. Så även i ”Bergman Island”.
Ramberättelsen i ”Bergman Island” handlar om det gifta paret Chris (Vicky Krieps) och Tony (Tim Roth). Båda är filmregissörer som under några sommarveckor disponerar en bostad nära Bergmans hus på Fårö. Det visar sig att Chris och Tony också delar samma dubbelsäng som Liv Ullman och Erland Josephsson en gång gjorde i ”Scener ur ett äktenskap” (1973). Någon modern version av Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”, likt Hagai Levis nu aktuella HBO-serie, ”Scenes from a Marriage” (2021) verkar inte ”Bergman Island” vara vid första påseendet. Men eftersom Mia Hansen-Løve har ett barn och en avslutad relation med den franske regissören Olivier Assayas får antas att dramat lånat erfarenhet från hennes egna upplevelser.
Till att börja med framstår ”Bergman Island” enbart som Mia Hansen-Løves något tvetydiga hyllning till Ingmar Bergman och hans värld. Den del som skildrar Chris och Tonys komplicerade relation visar sig svår att få grepp om. Små, vaga antydningar signalerar att något skaver. Men vad? Mia Hansen-Løve väljer nu att föra in två skilda ”filmer i filmen” som ytterligare försvårar men också förtydligar relationsproblematiken. Betraktaren tvingas med stor möda lägga samman ramberättelsen med pusselbitar från ”filmerna i filmen” för att få någorlunda ordning på relationsdramat.
Till slut återstår att konstatera att ”Bergman Island” förutom en tvetydig hyllning till Ingmar Bergman också är ett svårtytt relationsdrama med Bergmans kungarike som vacker bakgrund. Frågan är vad Bergman själv skulle tycka om filmen? Kanske hade han avfärdat ”Bergman Island” som ett spretigt pussel-drama eller en av honom oönskad reklamfilm för ön. Men ur ett cineastiskt auteur-perspektiv har filmen sina förtjänster, även om berättartekniken inte fungerar fullt ut för den oinvigde.
Jag ger tre filmögon av fem till ”Bergman Island”.
2021-09-29
