Filmen är baserad på den sanna berättelsen om svenske regissören Jan Jönsons arbete med interner på Kumlaanstalten, som 1986 skulle sätta upp Samuel Becketts pjäs ”I väntan på Godot”. Han arbetade också med interner vid San Quentin State Prison i Kalifornien.

I franska filmen ”I väntan på frihet” lyckas skådespelaren Étienne Carboni (Kad Merad) få igenom sitt drömprojekt, att starta en teatergrupp på ett fängelse, där även han vill sätta upp ”I väntan på Godot” med fångarna. Filmen börjar med att Etienne anländer till fängelset i Lyon, passerar checkpoints och går genom långa korridorer till sitt rum, där han ska driva en teaterverkstad. Fångarna är garvade kriminella med råa jargonger och som vill spela sketcher eller göra ståuppkomik för att fördriva tiden. Några ställer sig upp och berättar roliga historier, fabler med råa skratt från de andra. Det tar tid att få ihop gruppen. Etienne har andningsövningar med dem och improvisationer bl.a. får de härma apor för att komma loss. Han måste vinna fångarnas förtroende, få tag på deras nyfikenhet och bryta deras självcentrering. Och han lyckas få med sig gänget att sätta upp Samuel Becketts klassiska ”I väntan på Godot”, men får hela tiden förhandla med fängelsedirektören om det mesta som arbetstider, attityder, hur länge projektet ska pågå och val av teaterpjäs. Han måste också få med sig juridiken domaren.

Internerna tragglar med sin repliker och vissa förstår inte språket. Det blir konflikter och handgemäng av frustrationerna. Men efter sex månaders arbete har aktörerna finslipats och Etienne lyckas ändå få till en provföreställning på fängelset, som blir en succé. Nu planeras en turné och så blir det. På många ställen efterfrågar man gruppen med pjäsen. Det blir framgång på framgång och fångarna blir kändisar, men frågor kommer upp om att inte glömma deras offer. Efter varje repetition och föreställning måste internerna återvänta till fängelsets hårda rutiner. Planen är att de snart ska friges, men det är villkorat och projektet kommer att bekräfta om det kan genomföras. Så kommer erbjudandet att få uppföra föreställningen pjäsen på Nationalteatern Odeon i Paris. I den fullsatta salongen sitter bl.a. fängelsechefen och justitieministern. Men ska aktörerna orka?

Regissör Emmanuel Courcol har tidigare bl.a. gjort ”Jaguaren” 1996, ”Welcome” 2009, ”Cessez-le-feu” 2016 och ”Jorden vi ärvde” 2019. Han har hittills vunnit priser för ”I väntan på frihet” som bästa långfilm 2021 i Kanada, Victoria Film Festival och Art Film Festival samt European Film Awards 2020 för europisk komedi. I filmen berättar han komiskt om fångar, som för en tid får lämna sina celler och gå in i värld de inte tidigare varit i. Fängelsets miljö är tuff, väktarna är på hugget och måste följa direktiven. Dagsrutinerna går som en klocka och friheten bakom murarna är uppror, droger, slagsmål och ständig väntan på friheten. Trevliga avbrott är besök av anhöriga och vänner, brev och korta telefonsamtal. Vi får inte veta vad fångarna begått för brott och Etienne Carboni vill inte heller veta det.

Det är många starka känslor som utspelas under repetitionerna. Glädjen och skratten byts blixtsnabbt till rädsla, våld och mobbing. Filmen visar också komplexiteten i denna för insyn stängda värld med egna lagar. Filmens styrka är just att bland annat även skildra detta slutna regemente i korta inslag. De är intressant, att de styrande och beslutande rollerna i fängelset görs av kvinnor. Fängelsechefen Ariane görs utmärkt av vackra Marina Hands, som är kluven mellan Etienne Carbonis konstnärliga krav och fängelsets hårda kontrollsystem samt domaren som görs av Catherine Lascault.

Filmen har en härlig energi tack vare fångarnas färgstarka karaktärerroller. De är omedelbara och ibland snudd på psykotiska, men kan också stödja varandra på ett kamratligt sätt. Filmen baserar sig på dokumentärt material och regissören lyckas också ge filmen imaginär realistisk känsla.

I väntan på frihet är rik på känsloyttringar och utbrott och mycket humor. ”Jag har väntat i en halvtimme på dig”, ryter Etienne Carboni till en senkommen fånge som svarar; ”Jag har väntat på friheten i sju år”. Senare delen av filmen kommer den katastrofala överraskningen som hanteras skickligt av konstnären Etienne Carboni. Han monolog på Nationalteaterns scen är imponerande skickligt framförd. Förlagan, Jan Jönsson, gjorde också den monologen som han framförde på många ställen i världen med stor framgång.

Det är en ovanlig film om ett projekt som hade många fallgropar. Vissa lyckas man överbrygga med skickliga manipulativa manövrar och konstnärliga grepp, vissa får bara hända. Det är ett mänskligt äventyr som skickligt roar och oroar.
Fyra filmögon av fem.
2021-09-24