Recension: The Way Way Back

eye eye eye
thewaywayback
Liam James som Duncan i The Way Way Back.

Regi och manus: Nat Faxon, Jim Rash
I rollerna: Steve Carell, Liam James, Sam Rockwell, Toni Collette, Allison Janney, Amanda Peet m.fl.
Genre: Komedi, drama
Spellängd: 103 min
Barntillåten Land: USA
Svensk biopremiär: 12 juli 2013
Distributör: Scanbox Entertainment
Länk till Imdb

Hygglig men kraftlös film om tonårsproblem i splittrad familj.
Duncan (Liam James) är 14 år och måste tillbringa sommarlovet med sin mamma Pam (Toni Collette) och hennes jobbige pojkvän Trent (Steve Carell) samt hans dotter Steph (Zoe Levin). Duncan trivs inte i sin nya familj. Men han får jobb i vattenlandet Water Wizz och träffar där föreståndaren Owen (Sam Rockwell), som hjälper Duncan att börja tro på sig själv och göra viktiga kliv in i vuxenvärlden. 

Oscarsbelönade duon Nat Faxon och Jim Rash som skrev manus till The Descendnts från 2011, debuterar nu även om regissörer i The Way Way Back. Titeln syftar på att Duncan åter baklänges i kombin, som tar familjen till havet. Filmen kretsar kring Duncan och hans saknad efter sin biologiske pappa och hans problem med mammans pojkvän Trent (Steve Carell). Men Duncan finner ett stöd i Owen, som får igång honom känslomässigt med sina skämt och påhitt.  

Filmen har välskrivet manus och bra regi, men filmen lyfter aldrig, trots bra casting och goda skådespelare. Handlingen saknar både intressant klimax och en spännande väg dit. Duncans vändpunkt är intagande, men räcker inte. Rollkaraktärerna är trovärdiga. Vi känner igen den alkoholiserade grannkvinnan med trulig tonårsdotter, osäkra och tvärsäkra tonåringar och mödrar som inte förmår välja och välja bort, men storyn förblir alltför tam. 

Filmen får tre filmögon för sina goda aktörer och småcharmiga berättelse om en vilsen tonåring, som hittar sin väg.

2013-07-09
JanEjeF

Jan-Eje Ferling