Vad händer när en pedantisk survuivalist plötsligt förälskar sig i en patologisk samlare? Frågeställningen kan tyckas komisk och spekulativ men rymmer så mycket mer i filmen av Noble Jones.

Ed (John Lithgow), en pensionerad analytiker lever sitt liv genom att förbereda sig för en katastrof han är övertygad kommer att komma. Han har ett hemligt förråd på baksidan av huset där han har mat och nödvändigheter lagrade i prydliga rader och ett dieselaggregat för eldrift vid strömavbrott. Systematiskt för han listor över vad som finns på hyllorna och handlar lika systematiskt det han anser sig behöva komplettera med. Han är medlem i ett internetforum för andra survivalister där han dagligen skriver inlägg om de tecken han ser i samhället som visar att undergången är nära och likasinnade bekräftar hans åsikter. I övrigt är han ensam: äter sin mat i en vilfåtölj framför nyheterna och tråkar ut sin son med monologliknande telefonsamtal, alla på ämnet att det gäller att vara förberedd på vad som komma ska.

I affären träffar Ed den vackra Ronnie (Blythe Danner) som, av kundvagnens innehåll att döma, också ser ut att förbereda sig för en omfattande krissituation. Vad han inte vet är att hon har ett hus fyllt av onödiga saker hon inte kan undvika att samla på. Ed tar omedelbart kommandot över situationen och bjuder ut Ronnie som verkar förvånad över sitt eget svar när hon tackar ja. Det blir en trevande start på en kärlekshistoria för paret som befinner sig på ”the wrong side of 60” som Ed uttrycker det. Men lika kompatibla de är i vissa avseenden, lika olika är de i andra. Vågar de visa upp sina rätta jag, går det att acceptera de mindre vackra sidorna hos den andra och kan man faktiskt välja att förändras trots ett minutiöst invant beteende?

Det är en söt liten historia som rullar upp på duken i lagom långsamt tempo och med vackert foto. Manuset är stundtals överraskande och underhållande på det lågmälda sättet och Lithgow är perfekt i rollen som Ed. De smällar Ed och Ronnie fått genom livet har tydligt utvecklat dem till de personligheter de är idag men tyvärr saknar jag ett djup som hade fått mig att känna mer med karaktärerna. Även Eds son Brian (Derek Cecil) med familj är väl stereotypisk och blir därför förutsägbar och ointressant. Det finns så mycket där som hade varit så intressant att utforska och fördjupa sig i, men manuset stannar bara på ytan. Dessutom förstår jag inte varför kärlek och ömhet mellan två äldre personer ofta framställs som fumligt och tafatt? De, om några, borde ha stor erfarenhet i att exempelvis kyssas. Istället för att våga visa det sensuella förminskas känslorna genom att dra det åt det komiska. Slutet är förvånande men känns mer som ett sätt att sätta punkt än att bidra till historien.

The Tomorrow Man får två av fem ögon.
2019-06-24