Den 23 juni 2018 fastnade fotbollslaget Vildsvinet med sin tränare i Tham Luang grottan i Thailand. Laget bestod av tolv pojkar i åldern 11–16 år och tränaren som var 25. Det, för årstiden, kraftiga monsunregnet fyllde snabbt grottan och spärrade av alla möjligheter att ta sig ut och tvingade gruppen att gå längre och längre in för att inte drunkna. Till slut var de flera kilometer från utgången. Det tog tio dagar innan dykteamet fick kontakt med pojkarna; hungriga och kalla satt de tyst och lugnt ihopkrupna på en klippa i komplett mörker. Efter arton dagar räddades alla oskadda genom en enorm räddningsinsats med hjälp av värdens mest erfarna grottdykare, en australiensisk läkare, thailändska Navy SEALS, femtusen thailändare och fler hundra militärer och experter från hela världen. Nu har National Geographic gjort en dokumentärfilm om miraklet, som till största del består av materialet som spelades in under räddningsarbetet. Regissörsduon Elizabeth Chai Vasarhelyi och Jimmy Chin, som Oscarsbelönades för dokumentären Free Solo, visar återigen att verkligheten, utan specialeffekter och spelade känslor, berör på ett helt annat plan.
I filmen får vi följa så väl familjer och anhöriga, soldater, myndigheter och medias rapportering, men det är teamet med grottdykarna som rättmätigt får det största utrymmet. Inte bara för att de gör det mest riskfyllda arbetet utan för att tittaren får komma riktigt nära denna speciella grupp av människor, som i åratal ifrågasatts och kritiserats för sin märkliga och riskfyllda hobby. Chin och Chai Vasarhelyi visar, precis som i Free Solo, människor som skiljer sig i från det som anses normalt och klassificeras som framgångsrikt, men som uträttar handlingar som är omöjliga, ända tills att det plötsligt är fullt möjligt. I The Rescue träffar vi medelålders enstöringar, original och i vissa fall riktiga kufar. Men i ett och samma ögonblick omvärderar omgivningen deras kvalitéer, då de lyckas med något som inte ens de tuffaste och mest vältränade unga män klarar av. Vad som är större ändå är att de växer i sina egna ögon, får en inre upprättelse efter år av mobbing, kritik och lågt självförtroende.
Jag, liksom stora delar av världen, minns denna händelse tydligt, men trots enorm medierapportering så var det svårt att förstå omfattningen av den riskfyllda operationen. Det dröjer ca 40 minuter innan det brister för mig och tårarna rinner fritt. Sedan återkommer de med jämna mellanrum under filmens gång. Det är omöjligt att inte bli berörd över bilderna när laget för första gång får kontakt med omvärlden. Som mamma är det svårt att värja sig från bilderna på mödrar som står och ropar in i grottan att barnen ska komma, att de längtar efter dem och väntar på dem. Free Solo var en fantastisk film, men personligen komplext för mig att förstå varför någon människa vill utsätta sig för en sådan risk, eftersom det ligger så långt utanför min egen personlighet. Den typen av ifrågasättande är helt borta i The Rescue. Även om det är med livet som insats, och människor faktiskt dör under processen, så är hängivelsen och självuppoffringen rättfärdigad. The Rescue är ett fantastiskt och underbart exempel på när människor sätter sina egna behov åt sidan och kämpar tillsammans, trots olika språk, kulturer och förutsättningar.
Filmen får fem ögon av fem möjliga och jag vågar gissa på åtminstone en ytterligare Oscars-nominering för regissörsduon.
2021-11-26
