The Prodigy (Underbarnet) är en ny skräckfilm regisserad av Nicholas McCarthy. Han har tidigare gjort filmer i samma genre som The Pact från 2012, Home från 2014 och Holidays från 2016, så han är väl bevandrad i filmtemat. Han lyckas bra med att iscensätta handlingen i The Prodigy och att få huvudrollerna att kännas övertygande i sina gestaltningar.
Jackson Robert Scott, född 2008, spelar den unge, besatte sonen Milnes, och gör de dubbla karaktärerna rätt bra. Han debuterade som 9-åring i rollen Georgie i skräckfilmen It (Det) 2017. Mamman Sarah (Taylor Schilling) gör utmärkt föräldern som kastas mellan hopp och förtvivlan. Hon har vunnit många filmpriser, särskilt för sin roll som Piper Chapman i TV-serien Orange is the New Black 2013 som hon nominerats till Emmy Award 2014 och Golden Globe 2015.
Författaren Jeff Buhler har också framgångsrikt skrivit manus till skräckisar som The Midnight Meat Train 2008 och nyinspelningen av Jurtjyrkogården 2019 och kommande Grudge 2020. Så herrarna McCarthy och Buhler är väl förtrogna med genren i Horror.
Musiken och ljudeffekterna är avgörande för filmupplevelsen i en skräckfilm. Ljudskrällarna vill få oss att överraskade hoppa högt i fåtöljen, trots att det dova, växande mullret i bakgrunden förbereder oss på att något obehagligt kommer att hända. I The Prodigy finns samma knep för att höja rysarverkan. Filmens drama skulle nog ändå stå sig bra utan de konstgreppen, men de behövs för en bredare publik som vill skrämmas maximalt.
Sarah och John (Peter Monney) får sin efterlängtade son Milnes. Han visar sig tidigt vara överintelligent och brådmogen, men har också illavarslande beteenden som signalerar att en ond kraft alltmer tar över honom. Familjen känner att deras säkerhet och även liv kan vara i fara. Till sist måste mamma Sarah välja mellan sin modersinstinkt och att skydda sin son mot ondskan. Hon försöker desperat ta reda på vad eller vem som orsakar hans mörka sidor. Svaret visar sig finnas i det förflutna och publiken får var med på en minst sagt ökande skräckfärd, där upplevelser och verklighet kusligt suddas ut.
Mystiken i The Prodigy har sitt ursprung i en förhistoria, som inleder filmen och som visar en ung kvinna som offer för en diabolisk man, som förintas, men lever vidare. Kanske kunde den storyn utelämnats och i stället låtit oss långsamt inse bakgrunden till det som sker. Ändå blir filmen aldrig riktigt förutsägbar. Vi vet inte hur upplösningen blir och den blir oväntad, men hemsk och förebådar också kommande The Prodigy 2 och kanske 3 osv.
Filmer om superbegåvade monsterbarn har gjorts åtskilliga tidigare, så det greppet är inte nytt. Men varje film måste bedömas utifrån sin genre och berättelsen The Prodigy står sig ändå rätt bra, eftersom den framställts skickligt med duktiga aktörer och bra regissör.
Det blir fyra filmögon av fem.
2019-02-19
