Det gifta men barnlösa paret Pete Wagner (Mark Wahlberg) och Ellie Wagner (Rose Byrne), överväger att adoptera. De besöker en adoptionsbyrå och träffar socialarbetarna Karen (Octavias Spencer) och Sharon (Tig Notaro), som vägleder de hoppfulla, blivande adoptivföräldrarna. Pete och Ellie inbjuds till en mässa, som också är en stor lekplats, där vuxna kan träffa barn som ska bortadopteras.
Paret Wagner överväger att ta en syskontrio, Lizzy (Isabela Moner), Juan (Gustavo Quiroz) och Lita (Julianna Gamiz), men Ellie är tveksam till att inkludera en tonåring som Lizzy. Och ungdomar på plats vet, att ingen vill adoptera tonåringar. Lizzies mor är drogberoende och sitter för tillfället i fängelse. Efter en stormig Thanksgivingmiddag med sina respektive familjer bestämmer sig ändå Peter och Ellie för att ta sig an syskonen på prov, mycket för att bevisa för sig själva att de kan vara bra föräldrar. Under hysteriska former försöker Pete och Ellie lära sig att vara föräldrar och hoppas att de snart kan bli en familj.
Filmen är en komedi, men det allvarliga temat och konflikterna gör det också till ett drama. Instant Family är inspirerad av regissören Sean Anders egna familjeerfarenheter och han uppmanades till att ”skriva vad han vet”. Han står också för filmens manus och är även manusskribent till bl.a. Horrible Bosses 2 år 2014 och Daddy´s Home 1 och 2 år 2015/2017.
Berättelsen är intressant men ganska förutsägbar. Filmen är väldigt pratig. Replikerna duggar tätt, man munhuggs, skriker och förklararar och de få sekunder aktörerna är tysta, så fläskar man på med, i och för sig, lite trevlig musik.
Filmen ska också vara rolig, men jag tycker skämten faller platt. Många scener är outhärdligt sentimentala. Barn i film är alltid berörande, men blir de för hårt regisserade och bundna till manus, kan de förlora mycket av sin egen charm och spontanitet. Så blir det tyvärr i Instant Family. Lillflickan Lita står för starka utspel och protester och är filmens ”drama Queen” och gör det helt rätt enligt manus, men det känns ändå pålagt. Den unga sonen Juan gör vad han ska och enligt rollbeskrivningen ska han vara mera känslig och inåtvänd. Han spelar det också, så gott han kan, men det bli ändå barnteater. Lizzy ska vara en ung flicka, som alltid fått ta hand om sina småsyskon och brådmognat med det. Samtidigt är hon i uppror mot vuxenvärlden och blir trotsig och svår att tämja.
Mark Wahlberg gör hyfsat bra machopappan Pete, som har långt till varmare känslor. Mark poserar med sina vältränade armar och sin muskulösa rygg, men under ytan ska det finnas en mjukis som man vet ska både gråta, kramas och vara lite ödmjuk innan filmen är slut. Rose Byrne, som gör mamma Ellie, är intill förväxling lik en yngre Julianne Moore. Rose Byrne spelar på och spelar ut, men känns inte övertygande i något känslouttryck. Men hon är vacker och sympatisk och vinner en del på det.
Vi vet inget om Petes och Ellies bakgrund eller vad de jobbar med. Paret är medelklass, men går aldrig till jobbet. Barnen förstör inredning och krossar glad och porslin, men parets kassa verkar outtömlig.
Slutet blir, som väntat, så känslosamt, att man spjärnar emot i det längsta. Jag vill inte låta mig förföras av billiga, hjärtknipande tricks, men blir ändå lite tårögd. Och blir glad när filmen slutar. Den är lite för lång och stämningarna så uppskruvade och konstlade att alla äkta känslouttryck och djupare emotioner drunknar i bruset.
Det blir två filmögon av fem.
218-02-22
