En bra historia tål alltid att upprepas. Så tänkte nog den chilenska regissören Sebastián Lelio när han för andra gången tog sig an historien om sin mors åldrande generation med levnadsglada chilenska kvinnor, vars vardag och kärleksliv inte gör mycket väsen av sig på film.

Sebástian Lelio vann internationell uppmärksamhet med filmen ”Gloria” (2013). Han tog senare också hem en Oscar för ”En fantastisk kvinna” (2017). Den amerikanska filmindustrin som ofta föredrar ”remakes” av icke engelskspråkiga filmer fann, något förvånande, historien om den åldrande chilenska Gloria värd att omsätta i amerikansk miljö. Resultatet har blivit ”Gloria Bell” som uppvisar stora likheter, men också betydande olikheter, med regissörens tidigare film om Gloria.

Liksom i första filmen berättar Sebástian Lelio historien om Gloria Bell i många, långa, ibland ordlösa tagningar som ofta ger utrymme för skådespelarnas improvisationer. Regimetoden påminner om den amerikanska regissören John Cassavetes sätt att arbeta. Cassavetes är också Lelios förebild bland regissörer. För snart trettio år sedan gjorde Cassavetes en thriller i gangstermiljö med sin fru Gena Rowlands i huvudrollen, också den med titeln ”Gloria” (1980)

Storyn i ”Gloria Bell” är allmängiltig och till det yttre nästan densamma som i förlagan. Historien kan med fördel handla om vilken åldrande storstadskvinna som helst. Liksom i sin chilenska version är Gloria Bell (Julianne Moore) en levnadsglad, frånskild, kvinna som sjungande tar bilen till jobbet och oförtrutet söker en partner på dansgolven i Los Angeles.
-När världen kraschar, hoppas jag att jag dansar, säger Gloria Bell.
På en klubb möter hon frånskilda Arnold (John Turturro). Deras relation fördjupas, men komplikationer uppstår när Arnolds bundenhet till sin tidigare familj blir ett hinder för den nya relationen.

I jämförelse mellan de båda filmversionerna framstår Sebástian Lelios kulturanpassade, amerikanska ”Gloria Bell” som mindre intressant än den chilenska versionen. Främst för att åldrandets problematik tonats ned. Kanske också för att få filmer har nått publiken om vanliga kvinnors vardag och kärleksliv i Chile, medan amerikanska kvinnors förhållanden är något bättre belysta.

Vacker och av ålder nästan opåverkad, framstår Julianne Moore mindre lyckad i rollen som Gloria Bell, en alldaglig kvinna i övre medelåldern. Detta sagt, trots att Julianne Moore, denna gång med utseendet emot sig, gör det bästa hon kan av rollen. Mer övertygande är fårade John Turturros i rollen som Arnold, älskaren som inte vågar satsa helhjärtat på en ny relation.

Sebástian Lelio krossade i första filmen ”Gloria” ett filmtabu genom att visa åldrade kroppar i djärva kärleksscener I den amerikanska versionen är dessa scener nedtonade. Kanske bedömer den amerikanska filmindustrin att publiken ännu inte är mogen att möta åldrandet vare sig i sängkammarscener eller hos kvinnor i 60-års åldern.

Jag ger tre filmögon av fem till amerikanska ”Gloria Bell” och konstaterar att originalet är bättre än dess nu amerikanska remake.
2019-02-23