”The Lobster” utspelas i ett framtida skräckscenario och handlar om ett obehagligt lyxhotell på landsbygden dit ensamstående lagenligt förs och där de är skyldiga att finna en passande, romantisk partner inom 45 dagar. Om de inte lyckas, så förvandlas de till ett djur de själva valt och släpps lösa i skogen. Filmen är också en kärlekshistoria där ett par kämpar och får göra smärtsamma uppoffringar för att behålla sin matchning.

”The Lobster” regisseras av Yorgos Lanthimos som är född i Aten, Grekland, där han bland annat gjorde dansvideos, kortfilmer och teatermanus. Hans första långfilm ”Kinetta” från 2005 blev väl mottagen liksom hans film ”Dogtooth” från 2009. ”The Lobster” vann Juryns pris och ”Queer Palm” och blev även nominerad till guldpalmen i Cannes 2015.

”The Lobster” är en minst sagt udda och egendomlig film. Till klassisk musik och i slow motion utspelas grymma scener, helt enligt satta regler, där principer går före empati och medkänsla. Karaktärernas attityder och beteende är uttryckslösa utåt och ska vara så. Krackelerar de stela maskerna och känslor väller fram okontrollerat blir det bestraffningar. Situationerna är groteska, straffen obarmhärtiga och belöningarna överdådiga.

Gästerna måste finna något gemensamt, som binder dem till en partner, som näsblod eller känslokyla. Det kan tyckas skrattretande, men skrattet fastnar i halsen när allt vänds till tortyr och död. För att förhindra gräl och konflikter i parrelationen tilldelas paret barn.

Huvudrollen David spelas lysande av Colin Farrel med imponerande återhållsamhet, men under ytan vibrerar hans frustrationer och rädslor. David kommer till hotellet med sin bror, som tidigare var gäst på hotellet och blivit förvandlad till en hund. David väljer att bli en hummer, om han misslyckas hitta rätt partner. Han blir förälskad i en närsynt, vacker kvinna, som spelas av Oscarsbelönade Rachel Weisz. De skapar ett teckenspråk för att kunna planera sin flykt till ett ordnat, eget liv i stan. Deras kärlekshistoria är nog det enda vackra och gripande inslaget i filmen.

Handlingen är drömlik som en mardröm med ett stiliserat filmspråk. Ändå rymmer den starka känslor på liv och död med mörka, komiska inslag, som avleder uppmärksamheten från det absurda några ögonblick. Alla rollkaraktärerna är offer för en tyrannisk och iskall samhällsplanering. Människor vill älska och njuta av livet, men allt måste underordnas det stränga systemet.

Man måste beundra Yorgos Lanthimos för att målmedvetet ha lyckats iscensätta denna besynnerliga film och bli uppmärksammad för det i de främsta filmsammanhangen. Jag hade inte tråkigt under filmen. Dramat förs hela tiden framåt och man undrar hur upplösningen kan te sig. Jag skulle bara rekommendera filmen till dem som kan ta in det förnuftsstridiga och är vidöppen för gränslösa normer av inhumanitet och ändå se ”The Lobster” som ett konstverk. För det är det, helt på egna villkor.

Fyra filmögon av fem.
2016-07-29