The Hand of God utspelas i 1980-talets Neapel och handlar om 16-årige Fabietto Schisa (Filippo Scotti) och hans bullriga, roliga familj, grannarna och vännerna, som bråkar, skrattar och skvallrar. Deras intressen är släkten, fotboll, kärlek och intriger. Filmen sägs vara till stor del regissören Paolo Sorrentinos personliga berättelse, men står dessförutan på stadiga ben.
Filmen börjar med att snygga Patrizia (Luisa Ranieri) står i busskö i trafikköer, när en elegant, äldre RollsRoyce stannar och gentlemannen San Gennaro (Enzo Decaro) kallar på Patrizia. Han vet att hon inte kan få barn och säger sig kunna hjälpa henne. I en sönderfallande herrgård möter hon Neapels legendariska lille munk, som stoppar pengar i hennes ficka medan San Gennaro tar tag i hennes rumpa och förklarar att hon nu kan få ett barn. (San Gennero är också legendariskt, skyddshelgon i Neapel). Men när Patrizia kommer hem misshandlas hon av sin svartsjuke make Franco (Massimiliano Gallo).
Fabiettos mamma Maria Schisa (Teresa Saponangelo) är dominant, lite galen med sina upptåg och hans kommunistiska pappa Savenrio Schisa (Toni Servillo) är kroniskt otrogen och straffas av sin hustru. Den stilige brodern Marchino Schisa (Marlon Joubert) hoppas på filmkarriär, men får veta på en audition, bland en kavalkad av hoppfulla, brokiga statister, att han har ett ”alltför konventionellt utseende”. Filmproducenten Fellini citeras med; ”Cinema är en distraktion från verkligheten, vilken är usel”. Systern sitter mest i badrummet, vilket retar familjen. Fabrietto är oskuld, vilsen och vacklar mellan att läsa filosofi eller bli filmmakare. Patrizia lockar honom, men det blir i stället en äldre dam som oväntat tar hans svendom.
Under en tokrolig lunch utomhus är familjen samlad, där mamma Maria underhåller med att jonglera med apelsiner samtidigt som hon hånar den storvuxna matriarken, som sitter för sig själv i päls och frossar på mozzarella och spyr ut sakrasmer. Familjen är i otålig väntan på att den överviktiga vännen Luisella ska presentera sin nye fästeman, som visar sig vara Aldo Cavallo (Alessandro Bressandro), en pensionerad polis och amatörkock med röstapparat. Alla är galna i fotboll och särskilt legenden Diego Maradona. När nyheten kommer att Maradona ska spela i den lokala klubben Neapel blir alla euforiska, men han gör en skandalmatch genom att han slår bollen med handen i mål, därav filmtiteln The Hand of God.
Så händer den fruktansvärda tragedin, som gör Fabietto galen av sorg, men som också tvingar honom att brådmogna genom att erfara plågsamma sanningar om livets förluster. Han skonas själv av The Han of God, som hans farbror Alfredo (Renato Carpentieri) säger, med tanke på att Fabietto också kunde blivit ett offer i familjetragedin.
The Hand of God är Italiens internationella bidrag till Oscarsgalan 2022. 2014 vann regissören och manusförfattaren Paolo Sorrentinos, född 1970 i Neapel, film La grande bellezza (Den stora skönheten) en Oscar för Best Foreign Language Film och vann samma år en BAFTA Film Award för samma film. Sorrentino har också vunnit Jury Prize i Cannes Film Festival 2011 för sin film Il divo 2008 och 2011 för Prize of the Ecumenical Jury för This Must Be the Place samt Silver Lion på Venice Film Festival för The Hand of God.
The Hand of God är underhållande, men alltför uppdelad i fristående episoder som inte riktigt binder ihop dramat. Det är roligt, men i salongen asgarvande ingen, knappast ens skrattade. Kanske för att Sorrentinos rollkaraktärer är alltför överdrivet tecknade och aktörerna spelar över och skrattar platt åt sig själva och sina lika platta skämt. Det känns pålagt och bilden av vanliga italienare förlöjligas i överkant och blir vulgära i stället för roliga.
Men visst ser det charmigt ut när Fabietto åker scooter med mamma och pappa där bak och när baronessan Focale (Betty Pedrazzi) liknas vid påven Johannes Paulus (stämmer) men som anses sexigare än hon. Likaså när alla åker ut i båt på ett eftermiddagsdopp och Patrizia solar naken och sedan slänger batterierna i vattnet för Aldos röstapparat, när denne inte slutar prata om sina kakrecept. Det ska vara familjärt mysigt och burleskt, men blir för uppstyltat och putslustigt för mig.
Filmen lär vara personligt nostalgisk för Paolo Sorrentino. Men egna minnesfragment kan lätt överdramatiseras visuellt och bli alltför subjektiva för en publik utan något att referera till. Då blir det inte så meningsfullt, även om det är frodigt, sentimentalt och groteskt berättat. Kanske kan man jämföra The Hand of God med Federico Fellinis film Amacord från 1973 eller Giuseppe Tornatores Cinema Paradiso från 1988, men dessa är gjorda med större känslighet och lättare att beröras av, även om där också finns överdrifter och dråpliga inslag.
Tre filmögon av fem.
2021-11-29
