Gawain (Dev Patel) är kung Arthurs stiliga systerson, men så mycket mer än så är han inte. Ännu har han inte blivit dubbad till riddare, något han ständigt påminns om när allmänheten felaktigt kalla honom för Sir. Omgiven av legender och riddare är han i sina egna ögon en besvikelse, saknar uppgift och förpliktelser i livet och spenderar sin tid mellan glädjehuset tillsammans med den vackra Essel (Alicia Vikander) och hemma med sin mamma (Sarita Choudhury). På julaftonens festligheter ber kungen (Sean Harris) och drottningen (Kate Dickie) honom att sätta sig bredvid dem. Kungen beklagar sig att han inte känner Gawain och ber honom att berätta något om sig själv, men Gawain har inget att säga. Till skillnad mot övriga i sällskapet saknar han i sina egna ögon intressanta levnadshistorier och dignitet. När den märklige Gröna Riddaren (Ralph Ineson) rider in och efterfrågar någon som vill möta honom i en utmaning anmäler Gawain sig som frivillig till leken; Riddaren vill att han ska hugga av honom huvudet och ett år senare söka upp honom för revansch. Plötsligt är Gawain känd och historien om honom blir till sånger och dockteater för barnen i staden. Men när nästa jul närmar sig tvekar han om han verkligen har modet att slutföra uppdraget. Trots det ger han sig av för att möta sitt öde i det gröna kapellet.
Sir Gawain och den Gröne Riddaren är en av de mest kända medeltida riddarromanerna om Kung Arthur och Riddarna av Runda bordet. Boken skrevs på 1300-talet och författaren har förblivit anonym. Berättelsen har filmatiserats tidigare; Legenden om den Gröne Riddaren med Sean Connery i rollen som Den Gröne Riddaren. Den filmen är betydligt mer fartfylld med klassiska inslag som riddarspel och fältslag, pråliga kostymer och överdrivna gester. I David Lowerys version möter vi en långt mycket mer subtil, modern och sofistikerad riddarsaga med magiska och mystiska inslag. Dev Patel gör återigen huvudkaraktären som en sökande man. I tidigare succéfilmer som Slumdog Millionair (2008), Lion (2016) och David Copperfields äventyr och iakttagelser (2019) finns det tydliga paralleller – en man med en uppgift som gör en yttre, men även väl så stor, inre resa. Kanske är det i denna typ av roll som Patel trivs bäst, för han gör det med mästerligt. Gawains ångest, vånda, rädsla, osäkerhet, nyfikenhet och äventyrslust blir till det enda äkta i denna dunkla fantasivärld. Vilken typ av människa vill han vara i andras ögon? I sina egna? Och till vilket pris? Även Alicia Vikander ser ut att trivas i rollen som den älskvärda och sympatiska Essel, som inget heller vill än att få bli Gawains hustru, hur omöjligt det än beter sig. Vikander har även rollen som den förförande och lismande frun i det hus som Gawain får bo innan han når sin sista anhalt på sin resa. Här kommer Vikanders eggande och sammetslena röst helt till sin rätt.
Filmen är mörk, trolsk och övernaturlig, fylld av galna skratt, märkliga ljud och besynnerliga varelser. Kameraperspektivet vrider sig och huvudpersonen filmas ifrån alla vinklar. Miljöerna är eleganta men dunkla och avskalade, ibland utspelar sig något i periferin som normalt sett skulle stått i centrum. Handlingen ackompanjeras av atonala körstycken som förstärker medeltidskänslan, upplever jag dem emellertid som alltför repetitiva och tjatiga. Filmen följer nära romanens handling, en inte helt enkel och begriplig historia med dagens mått mätt och det lyser igenom, kanske är det även därför som filmen blivit väl lång med sina två timmar och tio minuter. I det stora hela är det en tämligen udda men klart sevärd film, något av en modern vuxensaga lite i samma kategori som Oscarsvinnande Shape of Water (2017). Dock ifrågasätter jag varför filmen, som har ett tydligt jultema, har premiär mitt i pågående sommar.
The Green Knight får fyra svaga ögon av fem möjliga.
2021-08-10
