Daniel Washington spelar återigen actionhjälten Robert McCall i The Equalizer 2. Liksom i föregångaren The Equalizer från 2014 lever han ett enkelt liv, nu som taxichaufför, och skipar rättvisa för de utsatta och förtryckta. Han har ett gott hjärta och rättspatos och tvekar inte att till sitt yttersta försvara vanliga människor som blivit offer för oskäliga, hänsynslösa angrepp. Han reder ut svåra kidnappningshistorier och återför barn till sina rättmätiga föräldrar.
McCall är en sympatisk, cool gestalt. Han har ett tvångsmässigt beteende av pedantisk ordning, som var särskilt tydligt i första filmen. Äpplen ska ligga i raka linjer på diskbänken och böcker ligga kant i kant med bordskanten. Han kan inte göra några halvhjärtade insatser vare sig i den lilla eller stora kontexten.
McCall har mystiskt förflutet som hög militär, som tydligen tränat honom i att som superhjälte med effektiva, brutala och sekundsnabba metoder både slå ner skumma individer i knarkarkvarter och försvara sig mot fiender utan skrupler och att även utan nåd sätta välbeställda skurkar i kostym och lyxmiljöer på plats så det förslår.
Vi ser ofta vilka skurkarna är och hur det går för dem, men ibland tillhör de något internationellt brottssyndikat som har grenar in i polisväsenden och kamouflerat sig i yrkesroller som företrädare för lag och ordning. Där blir McCall särskilt slagkraftig och beslutsamt avslöjar deras rätt jag och jagar dem med fara för sitt eget liv tills siste gangstern i sammanhanget förnedrats och krossats.
Så konceptet är detsamma i 1:an och 2:an av The Equalizer. Det är onda sagor, där vi vet utgången, men grips ändå med av spänningen och låter oss också överraskas av omoralens olika roller och hur bottenkorrupta bovarna spelar höga spel på samhällets alla nivåer.
Den ny 64-årige Daniel Washington spelar skickligt och imponerande sina hjälteroller och vinner våra sympatier. Som McCall verkar han okrossbar med sina nästan klärvoajanta gåvor och sin starka intuition. Han utstrålar manlighet och pondus och hans nollställda ansikte bedrar oss. Det gömmer ett intensivt engagemang och blixtsnabba reaktioner med hyperkänslighet för rätt och orätt.
Filmen är regissören Antoine Fuquas fjärde teamwork med Daniel Washington och med koreografisk skicklighet blir slagsmål och strider man mot man våldsamma och verkningsfulla. Rollen som actionhjälten McCall riskerar att obefogat färga Daniel Washingtons eftermäle. Men sanningen är att den tvåfaldige Oscars vinnaren (Best actor in a supporting Role i Glory 1989 och Best actor in a Leading Role in Training Day 2001) har visat sin lysande begåvning som skådespelare, där jag, liksom många, särskilt minns honom som den alkoholiserade piloten Whip Whitaker i Flight från 2012, en roll som nominerade honom till vad som kunde (och borde) blivit hans tredje Oscars 2013.
Humorn är sparsmakad i Richard Wenk manus, men dialogerna fria från onödiga förklaringar och tomma fraser. Det finns charm och värme, som McCalls möte med den vinddrivne unge grannen Miles Whittaker (Asthon Sanders) som behöver en trygg fadersgestalt och får det i McCall. McCall förlorade tragiskt sin hustru för ett antal år sedan och både sin kärlek till henne och hans revanschbehov driver hans rättspatos.
The Equalizer 2 är Daniel Washingtons film och hans karisma och sympatiske rollkaraktär bär filmen, som är förutsägbar, men överraskar ändå här och där. Filmen tappar ibland tempo, men det tar sig med besked. En hygglig thriller, men en tredje Equalizer riskerar att bli alltför repetitiv om den inte begåvas med en särskild twist.
Det blir tre filmögon av fem.
2018-08-21
