Ett filmmaterial, som varit borta i 45 år och som fotografen Peter Beard hade regisserat och i team med Lee Radziwill arbetat fram, har återfunnits. Producenten Joslyn Barnes ringde svenske filmskaparen Göran Hugo Olsson och berättade om upptäckten och som blev begeistrad. Renoveringen och sammanställningen av filmmaterialet blev ett spännande och intensivt projekt för dem och andra kollegor.
Filmen, som fick namnet Den sommaren (That Summer), gjordes 1972 på den bohemiska platsen East Hampton, New York. I Big Edies, Edith Bouvier Beale och Little Edies, Edith Bouvier Beale, gamla förfallna villa spirar kreativiteten. Damerna är mor och dotter och bor med sina katter i huset som är fullt med mögel och murket material till väggar och golv. Trädgården är en vildvuxen djungel med en sliten fåtölj på en liten glänta, där Little Edie poserar.
Jag visste inte vilka damerna var, men snart blev det tydligt, att de var släkt med Jacqueline Kennedy Onassis, född Bouvier, änka efter amerikanske presidenten John Kennedy, och vars syster var ovannämnda Lee Radziwill. Damerna Big Edie och Little Edie får under sommaren besök av bland andra vännerna Andy Warhol och Mick Jagger.
De excentriska damerna lever i symbios med varandra. Dottern Little Edie hade examen från Harvard University, men valde att leva med modern, som behövde hennes sällskap. Filmen består till stor del samtalen mellan mor och dotter, men också med Lee Radzivill. De får besök från Miljöförvaltningen, som tidigare spolat hela huset med vatten, enligt Big Edie. Jättemånga plastsäckar finns staplade med tomma kattmatsburkar och vissa med kattavföring, sägs i filmen. Sopåkaren vill inte komma dit, utan ”åker bara till dom rika” säger Little Edie.
Trots att damerna var helt okända för mig, så blev man ändå fascinerad av dem, deras originalitet och öppenhet. När man visste vilka rötter de hade och vilka personligheter som fanns i deras vänkrets och bland släktingar, deras livsstil och karisma, så blev det filmens behållning och värde. Deras kulturella intressen eller insatser märkte jag inget av som imponerade. Men deras egenarter och karaktärer blev som ett beroende under filmens gång. Man tröttnade inte på att höra deras sarkasmer och idéer om allting.
Filmens kvalitet är som det är och som det var 1972. Enkla kameror, ingen avancerad ljussättning eller ens regi. Filmkameran rullar, ute och inne och fångar upp det som händer i nuet. Damerna verkar ganska obesvärade av fotograferna.
Jag tror ändå inte att filmen är intressant för den breda publiken. Helst ska man nog känna till kändisarna i USA och England och övriga Europa under 1970-talet för att förstå hur en del av dem var länkade på något sätt till damerna. Jag tycker inte heller att filmen är ”ett kulturarv” som berättar om det kulturella klimatet eller livet under den tiden. Den handlar om damernas privatliv och på sätt och vis räcker det. Stora lovord har sagts om filmen som mästerlig, sensationell, förtrollande, men för mig är det ett porträtt av två egna, snudd på bisarra damer med intressant umgänge. Inte mera än så.
De blir tre filmögon av fem.
2018-08-23
