1956 var året när ungdomar i stora delar av Europa, också i Östberlin, dansade till Little Richards ”Tutti Frutti”. Muren fanns inte. Östberlinare med för passpolisen godtagbara skäl kunde ännu besöka Väst-Berlin. Den stora händelsen i oktober-november detta år var att Ungern i ett folkuppror krävde Sovjetmaktens tillbakadragande. Ungrarna ville också lämna Warszawa-pakten. Nyheten sipprade sakta ut till de medborgare i DDR som kunde ratta in Sender Freies Berlin på radion, se journalfilmer eller läsa medier i väst. Ungernkrisen som händelserna kom att kallas, föranledde spekulationer om ett nytt världskrig. Upproret kvästes blodigt av Sovjetunionen och fick ett långt efterspel.
Författaren Dietrich Garstka var gymnasist i en avgångsklass i Storkow, inte långt från Östberlin. Han skrev senare om de självupplevda händelser som följde på Ungernkrisen och starkt påverkade honom och hans klasskamrater. Regissören Lars Kraumes täta och väl återgivna film ”Den tysta revolutionen” bygger på boken. Förutom några stereotypa personporträtt fungerar filmen väl. Den inspelades i dåtidens Stalinstadt (nuvarande Eisenhüttenstadt) där 50-talets DDR-miljöer ännu har bevarats
”Solidaritet” är inte bara ett vackert ord. Det får filmens avgångsklass snart erfara. För att gemensamt kunna stå upp för Ungerns frihetssträvanden betalar klassen ett högt pris. Underrättelsetjänsten Stasi övervakar noga att även förtäckt kritik av rådande ordning innebär konsekvenser, inte bara för gymnasisterna själva, utan också för deras familjer. Solidariteten inom gruppen sätts på hårt prov.
Avgångsklassen begår omedvetet en kontrarevolutionär handling när den genomför två tysta minuter för Ungerns frihetssträvanden. Klassen enas därför om att i kommande Stasi-förhör berätta att man ville hedra den ungerska fotbollshjälten Ferenc Puskás minne. Puskás har enligt osäkra uppgifter i Sender Freies Berlin dött under upproret. Så sätts den boll i rullning som förändrar allas liv.
Hot, utpressning och angiveri ingick i Stasis övervakningsmetoder, tidigare demonstrerade bland annat i den Oscarsvinnande filmen ”De andras liv” (2006), TV-serien ”Weissensee” under fyra säsonger (2013–2018) och nu även i ”Den tysta revolutionen”.
Viljan att på film och i böcker göra upp med Tysklands mindre hedervärda nutidshistoria hedrar alla som ger sig i kast med uppgiften. Att föra fram en angelägen berättelse till en historielös samtid är en svår uppgift. ”Den tysta revolutionen” har mycket att förtälja om solidaritet, frihetslängtan och samhällsförtryck i forna DDR, något som fortfarande borde engagera unga utan egen erfarenhet av praktiserad kommunism eller nazism.
Filmen kan i Sverige bli ett fungerande inslag i gymnasieskolans begränsade SO-undervisning. Den angår för övrigt alla som vill påminnas om vår nutidshistorias mörka sida.
Jag ger tre starka filmögon till ”Den tysta revolutionen”
2018-09-01
