Tre studenter flyttar in i ett gammalt drömhus utanför campus. Men huset är hemsökt av en skrämmande, övernaturlig varelse, vid namn Bye Bye Man. Det namnet får man varken säga eller ens tänka, eftersom man då drabbas av fruktansvärda saker. När vännerna förstår orsaken till problemet försöker de rädda sig själva och varandra. När någon av dem till slut får reda på hur man undkommer förbannelsen, så har redan hemska olyckor drabbat dem som tänkt eller sagt det hemliga namnet.
Upplägget för ”The Bye Bye Man” är som en traditionell rysare. Ett gammalt nedgånget sekelskifteshus rymmer en slags demon, där unga glada ungdomar flyttar in och får erfara ond bråd död. Vi har sett det förut. Men ändå går vi på skräckeffekterna, som också är traditionella. Vi kan till om med gissa vad som kan hända eller som händer bakom knuten. Handlingen byggs upp till ett eller flera crescendon för att, så att säga, skrämma vettet ut oss. Det funkar varje gång och vi vill ha det så.
Ljudet är lika viktigt som berättelsen. Det avslöjar med dovt muller eller skrikiga stråkar, att nu är det dags för nästa skrämsel attack. När det väl händer smäller det högt som kanonskott och volymen lyfter oss ur bänkarna. Det finns säkert andra metoder, att mera sofistikerat invagga oss i falsk trygghet, men det kräver utvecklade intriger med intressanta personporträtt. Så skräckisarna lever vidare, många lika som bär, men ses som mysiga stunder med spänning med tilltugg. Det är låtsad ovisshet som ger oss obehagliga ilningar och vi åker in och ut i trygghetszoner och är ganska oförberedda när klimax händer, även om vi egentligen vet hur det går. Sluten brukar antyda om de bereder plats för en andra eller flera uppföljare. I “The Bye Bye Man” finns det risk eller chans att det så blir.
För regin i ”The Bye” svarar Stacy Title med skräckisen ”Hood of Horror” från 2006 som i stort sett fick tummen ner. Men med den läskigt spännande thrillern ”Let the Devil Wear Black” från 1999 visade Stacy Titel ändå sin talang för mörka filmer. Dramakomedin ”The Last Supper” från 1999 hade mera sammansatt story som en politisk satir. Hon kan bevisligen skräckgenren, men följer i stort sett ändå genrens traditionella upplägg. Manus är anpassat till stilarten med många rop av ”What´s happning?” och ”Oh, my God, no, no…”, i övrigt är det jargonger, som är utfyllnad för att leda fram till fortsatta skrik och vrål.
Kameraarbetet av James Kniest ligger rätt till för genren och sveper lämpligt runt när det blev oroligt i storyn. Snabba klipp av Ken Blackwell är lika viktiga för att bygga upp spänningen. Det funkar.
32-årige Douglas Smith spelar huvudrollen Elliot och har bland annat medverkat i TV-serien ”Big Love” från 2006–2011 och i skräckisen ”Ouija” från 2104. Han är bra på att både se dryg och sårbar ut. Övriga gör vad de ska i filmen och spelar oskyldiga, förälskade och som plötsligt står inför gräsliga fasor.
Som skräckfilm funkar den, utan att vara innovativ, men många vill förmodligen hellre känna igen sig. Det dånar och smäller och blodet flyter. I längden blir det tröttsamt, men det är en subjektiv upplevelse, som en recension ändå ytterst är.
Två filmögon av fem.
2017-01-24
