”Man kan inte leva ett liv och bekymra sig över vad andra tycker” säger en alltid välformulerad Harry Schein i SVT på 80-talet. Om Harry Scheins liv och gärning har journalisterna och filmmakarna Maud Nycander (regi, manus) och Jannike Åhlund (idé, research, manus) gjort en gedigen och fascinerande dokumentär, utan större överraskningar för den som följt Harry Schein, läst självbiografin ”Schein”, hans många betraktelser i Dagens Nyheter och under årens lopp mött honom som romanfigur och i åtskilliga massmediareportage.
Harry Schein var det ensamkommande flyktingbarnet undan Hitler, som gjorde en makalös livsresa, nådde makt och rikedom men dog ensam, förvirrad och alkoholiserad i sin lyxvilla 2006. Dokumentärens titel ”Citizen Schein” syftar på den amerikanska medie-mogulen i Orson Welles film ”Citizen Kane” (1941). Kane dog utan vänner i sitt slott Xanadu.
Likt den undersökande reportern i ”Citizen Kane” låter Nycander och Åhlund de som kom Schein nära berätta. Det är bland andra en skolkamrat i Wien, en systerson i USA, Ingvar Carlsson, Birgitta von Otter, några älskarinnor, dåtidens film- och kulturelit och deras barn, medarbetare och vaktmästaren på Filminstitutet.
Fram träder bilden av en målmedveten maktmänniska, tidigt ekonomiskt oberoende, gift med drömkvinnan Ingrid Thulin, vän med ledande socialdemokratiska politiker (Palme, Carlsson, Feldt) och kulturpersonligheter (Bergman och Lagercrantz). Han var en omvittnat charmerande livsnjutare, men svår att komma in på livet. Om sin tragiska familjehistoria i skuggan av nazismen talar han mycket litet.
Harry Scheins liv i Sverige inföll när den sociala ingenjörskonsten stod högt i kurs. På 60-talet kunde därför filmrecensenten och vattenreningsingenjören Schein sjösätta Svenska Filminstitutet, med uppgift att producera, distribuera och värna värdefull svensk film. Harry Schein konstruerar också den filmreform som höll i 50 år och nyligen skrotades.
Sina stora framgångar till trots är han illa sedd för sin elitistiska kultursyn av delar av det filmsamhälle han är satt att värna. Roy Andersson, på sin tid ung filmare och en av de många belackarna, konstaterar i dokumentären, inte utan självkritik, att dagens svenska film skulle behöva Schein. Ett erkännande som säkert gläder medborgare Schein i hans filmhimmel.
Det blir fyra filmögon för en välgjord dokumentär om Schein och hans värld, nu långt borta men ändå mycket nära.
2017-01-23
