”Jackie” handlar om Jacqueline Kennedy (Natalie Portman), änkan efter The President John F. Kennedy of USA, som sköts till döds i Dallas 1963. Filmkameran följer Jackie hela tiden, från mordet fram till begravningen. Det är ett nära, känsligt porträtt av henne. Ofta är hon i close up och bakom den vackra, glamorösa masken av ex-First-Lady of USA pågår ett drama av sorg, förtvivlan och vrede, känslor som inte vet vart de ska ta vägen eller rikta sig till. Hela efterspelet blir ett spel i säg. I ensamhet ger hon sorgen fritt flöde, men offentligt en stil ikon som ännu är bunden av protokollet. Hon vill ge sin make en grandios statsmannabegravning och vacklar mellan att följa rådgivarna och sina egna önskemål. Är det sin make hon vill hedra och hans gärningar, eller sig själv som hon vill ge ett spektakulärt avslut på sin tid i Vita huset?

Filmen börjar med en intervju Jackie ger i sitt hus i Massachusetts 1963. Hon kämpar mellan att presentera sig som den värdiga och balanserade hjältinnan eller att försvara sig och sin makes insatser.

Vi ser inslag från mordet, skottet mot limousinen och färden i ilfart till sjukhuset. Jackie bär sin rosa dräkt med blodfläckarna och vägrar byte om. ”Dom ska se vad dom har gjort”. I badrummet torkar hon blodet från sitt ansikte under häftig gråt. Det är oerhört gripande. Likaså när Jackie går runt Vita huset och ser arbetare packa ner tillhörigheterna.

Natalie Portman gör ett beundransvärt, ganska porträttlik bild av Jackie. Hon lyckas även få till Jackies släpande, nästan lite barnsliga röst. Portman fick en Oscar 2011 för sin roll i ”Black Swan” från 2010 och senare 2011 en Golden Globe för samma roll.

Manus har täta dialoger och fångar stämningar, ibland lite filosofiskt om livets mening. ”Det finns inga svar” säger prästen (John Hurt). ”Antingen tar man livet av sig eller också accepterar man det”.

Presidentparet gav en snudd på rojalistisk profil åt sig själva. Soundtracket ur ”Camelot” klingar och Jackie ville vara en del av den drömmen och tyckte att de gav Vita huset en antydan därav. Men Bobby Kennedy (Peter Sarsgaard) utbrister: ”Vad har vi åstadkommit, egentligen? Vi var vackra och löjliga, inte mera”. En brutal sanning i stunden?

Det är en vacker film och väldig sorglig. Jag tycker inte den går över gränsen till det sentimentala. Det är allvarligt skildrat och berättelsen är lika grym som verkligheten.

Det blir fyra filmögon av fem.
2017-01-19