Eva (Lotte Veerbeck) har lämnat sitt arbete som cancerkirurg för att studera medicinsk 1700-tals historia, och då främst Doktor Johan Anmuths (Charles Dance) tankar om relationen mellan läkare och patienten, då hon anser att läkarkåren slutat lyssna på patienten och mer ser dem som ett objekt och ett problem att lösa. Som handledare får hon Stellan (Sverrir Gudnason) som omedelbart bländas av hennes bakgrund och livsval. Evas forskning har stor bäring på hennes egen situation; hon lider av en allvarlig åkomma och är dessutom gravid, en graviditet som hennes läkare, och tillika Stellans chef (även detta Charles Dance), anser att hon ska avbryta, då den tar på krafterna och förvärrar hennes tillstånd. Forskningsarbetet kretsar främst runt Anmuths verk: The Book of Vision, som innehåller nedtecknade tankar, drömmar och rädslor från mängder av hans patienter, och hur dessa bör samspela med läkekonsten. Han är starkt kritiserad för sitt ovetenskapliga ställningstagande, vilket påverkar hans liv och även dem runt omkring honom.

Parallellt med nutiden följer vi Anmuths liv, och alla tre huvudrollsinnehavarna har roller i de olika tidsepokerna. Men ganska snabbt flyter tiden ihop och ju mer Eva läser i boken, ju fler syner får hon och de övernaturliga inslagen från Anmuths tid sprider sig.

Regissören Carlo Hintermann har även skrivit manuset och gör långfilmsdebut med detta poetiska mänskliga drama. Exekutiv producent är Terrence Malick, amerikansk regissör kanske mest känd för Den tunna röda linjen (1999) och The Tree of Life (2011), för vilka han båda gångerna blivit nominerad till en Oscar (två för Den tunna röda linjen). Hintermann gjorde 2002 en dokumentär om Malick – Rosy-Fingered Dawn: A film on Terrence Malick.

Filmen är poetisk och vacker, och det är lätt att se att Hintermann inspirerats av Malicks uttrycksätt, men han har en lång väg att gå innan han lyckas beröra sin publik på samma sätt som sin förebild. I stort finner jag The Book of Vision som långsam, långsökt och ibland direkt obegriplig. Ämnet är så intressant och verkligen aktuellt, men slarvas bort i allt för stor mängd av levande trädrötter, inoljade människor och märkliga graviditeter. Kanske tappade jag helt tråden, men slutet känns krystat, även om det ligger i linje med övriga handlingen. Behållningen är perfekt castade Dances ljuvligt brummande röst och Veerbecks vackra ansikte och sköra uppenbarelse. Gudnason gör tyvärr inget större intryck utan verkar fått rollen mest för att Hintermann velat ha en präktig svensk motpart till en övrigt flummig värld.

The Book of Vision får två ögon av fem möjliga.
2021-12-03