The Boogeyman är en skräckfilm i dess fulla bemärkelse. Från första bilderna till de nästan sista har regissören Rob Savage skapet en rysare med alla ingredienser som hör genren till. Filmen börjar med en scen i en barnkammare, där en liten flicka i sin spjälsäng säger god natt till sin pappa, men ur garderoben kommer ett hemsk monster som tar henne. Detta inslag hör inte till filmens basberättelse, men har redan satt oss i stämning. Små barn och monster väcker vår beskyddarinstinkt och i biofåtöljen är vi plågsamt maktlösa. Man kan bara hoppas att det går bra. Rob Savage spelar på dessa känslor hela tiden, de utsatta barnen mot de fruktansvärda. Men kan det bli värre? Nja, men nu börjar man dra ut på temat. Det måste ju bli en långfilm.
Egentligen är handlingen en klassisk, konventionell skräckis. I ett gammalt hus (bör det vara) där familjen Harper bor är sorgen stor efter fru Harper, som omkom i en bilolycka. Förlusten plågar framför allt tonårsdottern Sadie (Sophie Thatcher) som ömsint vårdar sin mammans tillhörigheter och kläder. När hon återvänder till skolan bär hon en av sin mammas klänningar och blir mobbad för det. Den yngsta dottern Sawyer (Vivien Lyra Blair) är kanske den mest utsatta och sårbar i familjen. Men hon växer och får mod och är filmens ljusperson med sin charm. Vivien Lyra Blair gör en utmärkt prestation här, trots sin låga ålder.
Filmen fokuserar mest på dottern Sadie, som brottas med sin sorg och ensamhet. Skolkamraterna fryser ut henne och pappa Will (Chris Messina), som är terapeut kan inte bearbeta sin sorg. Han blir frånvarande som pappa och mest upptagen med sina patienter. Ändå är det han, som i sin aningslöshet, släpper in tragedin i huset. Han ger den mystiske, deprimerade främlingen Lester Billings (David Dastmalchian) gratisterapi. Det skulle han aldrig gjort. Här tar filmen en kusligt vändning. Lester Billings har släpat med sig något otäckt in i huset. Nu börjar Sadie och Sawyer erfara rysliga saker från mörka garderober och höra hemska läten.
Vad som gör filmen särskilt skrämmande är den skickliga ljuddesignen. Hela tiden ligger ett hotfullt, brummande ljud som eskalerar till crescendo med fruktansvärda skrällar. Även kameraföringen är skicklig och ibland tagen med handkamera för att göra bilderna oroligt amatörmässiga. Ljussättningen är viktig och här ligger Harpers hus i konstant i mörker med sparsam belysning. Och i det dunklet trivs och härjar det ljusskygga monstret. Man blir lika mörkrädd som barnen och längtar ut efter frisk luft och solljus.
I sin desperata sorg söker Sadie tecken från sin avlidna mamma. Hon vill tro, att mamman på något sätt kan hjälpa familjen från andra sidan. Och i slutscenerna upplever hon att så blir fallet. Pappan är den svaga parten i dramat. Sadie den modigaste liksom lillasyster Sawyer som lever nära monstret, men låter det inte ta över spelet.
Skådespelarna är utmärkta i sin gestaltningar av sina roller. Främst barnen, men även pappan med sitt valhänta, nästan dumma beteende och som inte lyssnar på sina barn. Han är förmodligen blockerad av sin sorg. Han brister i engagemang för sina barn. Sophie Thatcher som Sadie gestaltar känslighet och förtvivlan, men utan att förtäras av sina upplevelser. Hon måste vinna över monstret, även om oddsen knappast talar för det.
Monstret blir synligt i korta sekvenser. Det ser ut som en robot med fyrkantigt huvud och som går på knäna. Det ser lite patetiskt ut, men hans närvaro är skrämmande kraftfull. Döttrarna upptäcker att monstret skyr ljuset och det ger ett bräckligt, men ändå visst skydd.
Filmen The Boogeyman fungerar väl med sitt syfte, att skrämma och håller spänningen ändå till slutet. Det är skickligt gjort av filmmakarna. Trots att man såväl känner igen alla knepen för att sätta skräck i oss, så går man ändå på det, nästan hela tiden. Eftersmaken blir ändå lite fadd, men i stridens hetta så är det en skräckfilm som heter duga.
Tre filmögon av fem.
2023-05-29
