Recension: Stephen King´s Doctor Sleep

Vampyrskräck i B-klass utan The Shinings kvalitéer
Originaltitel: Doctor Sleep
Regi: Mike Flanagan
Manus: Stephen King, Mike Flanagan
Skådespelare: Rebecca Ferguson, Ewan McGregor, Carel Struycken m.fl.
Genre: Skräck
Speltid: 151 min.
Svensk biopremiär: 1 november 2109
Distributör: SF Studios

Filmen annonseras som en uppföljare av The Shining från 1980, som utspelade sig på Overlook Hotel i Colorado, USA. Gossen Danny Torrances spelades då av Danny Lloyd och Jack Torrance briljant av Jack Nicholson. The Shining är en kultfilm som repriseras och är imponerande och tidlös som gastkramande skräckfilm med elegans och nya grepp.

Doctor Sleep har inte den kvalitén i något avseende. Det är istället en slags vampyrfilm med en grupp gengångare som fångar in barn för att andas in deras andedräkt som livselixir när de mördar dem. Det är naturligtvis ohyggligt att barn blir offer för vilka våldsdåd det än gäller. Men här tar man utan skrupler steget ut i filmen och låter oss se hur barnen går en plågsam död till mötes för att tillfredsställa gängets mylingar som bor i en stor husvagn och kuskar runt i USA i jakt på nya offer. Filmen kunde helt frigöras från kopplingen till The Shining och i stället blir en B-film i vampyrskräck.

Danny Torrance spelas nu som vuxen av Ewan McGregor som vann en Golden Globe 2018 som skådespelare i TV-serien Fargo från 2017. Han jobbar på med sin roll som den vuxne Danny, vilken kämpar med sin alkoholism och sina inre demoner från barndomen. Men manus och handling arbetar emot hans ändå lovvärda insatser som blir till ett pekoral, tyvärr. Rebecca Ferguson spelar Rose the Hat och är magiker och ledaren för den kamperande, mördande hippiegänget. Hon är vacker och stilig i sin häxroll, men får inte liv i sitt ondskefulla inre. Det blir en snygg tjej som gör lite krumbukter och lyser elakt med ögonen ibland, men skräms inte ett dugg.

Det finns en del spektakulära scener som när Rose the Hat flyger i rymden betraktande en glittrande jord som snurrar framför henne. Annars är skräckscenerna inte mera än standard i genren. Med musikskrällar, dunkande hjärtslag och dovt muller försöker man skrämma och överraska oss, men det går dåligt.

I filmens senare del finns scener från Overlook Hotel och The Shining och Docktor Sleep får ett avslut i den miljön. En hel del bilder från The Shining har lagts in eller kopierats men den ödesmättade stämningen in den filmen har Doctor Sleep inte kunnat få till.

Regissör Mike Flanagan har skrivit manus efter Stephen Kings bok Doctor Sleep från 2019. Antingen har Flanagan inte lyckats gestalta det övernaturliga och kusliga i Stephen Kings bok eller så var/är Kings bok inte lika bra som tidigare av hans många alster i genren.

Jag hade förväntat mig en skräckfilm i standard och i linje med The Shining, men så blev det inte alls. Mystiken och konsten att balansera det vardagliga med det overkliga på ett otäckt övertygande sätt som i The Shining saknas helt. Det är inte osakligt att jämföra filmerna eftersom Doctor Sleep annonseras som en fortsättning på The Shining.

Det blir bara ett filmöga av fem för en film som i sitt mönster och i sin klass inte kommer i närheten som fortsättning på sin förlaga The Shining.
2019-10-30