När jag läser på Wikipedia om Parkinsons finns det en lång lista med kända personer som diagnostiserats med sjukdomen: Muhammed Ali, Michael J Fox, Ozzy Osbourne, Salvador Dalí och Adolf Hitler. Med på listan står journalisten och musikern Uje Brandelius. Nu har han gjort en film om tiden när han fick sitt besked med sig själv, sin familj och sitt band Doktor Kosmos i rollerna. I sin debut som regissör finns Henrik Schyffert.

I filmen får vi följa familjen Uje, Therese, Bixi och Vega i deras vardag. Det är läxförhör, spagetti och köttfärssås, hämta och lämna och mobilplanering i sängen innan man somnar för att vakna till en dag inte helt olik den förra. Mitt i allt finns ett läkarbesök för att en hand som skakar och gör det svårt att knyta skosnören och knäppa knappar. Diagnosen levereras med yngsta dottern i rummet eftersom de kommit försent till förskolan. Tiden där efter blir ett emotionellt kaos som bortförklaras av omgivningen som en medelålderskris eftersom han inte förmår berätta för andra innan han själv bearbetat beskedet. Känslan att hinna med allt innan det är för sent sätter Uje i de mest obekväma och pinsamma situationer. Det är högt och lågt, grovt och känsligt, magiskt men samtidigt slående verkligt. Scenerna blandas upp med träffsäkra låtar levererade med Ujes karaktäristiska lite sköra och spröda röst.

I verkligheten berättade Uje direkt för sin sambo, avbröt sin föräldraledighet, låste in sig och skrev sin första soloplatta som har samma namn som filmen. Projektet mynnade ut i en hyllad scenshow som fick fantastiskt mottagande. Under en av föreställningarna satt Henrik Schyffert i publiken.

Jag har haft förmånen att se Spring Uje, spring vid två pressvisningar, en i våras då tanken var att premiären skulle komma i slutet av mars. Jag satt på tredje raden och skrattade lika högt som jag ulkade i slutscenen. Vi är årsbarn jag och Uje, och har barn i ungefär samma ålder men det spelar ingen stor roll, ingen går ifrån filmen oberörd. Det handlar om den vanliga människan, vardagslivet och alla dess outgrundliga vägar man inte vet att man måste gå. Och om tacksamheten man vet att man borde känna för det som finns precis närmast men som det ibland krävs en käftsmäll för att man ska kunna se. Jag blev lika berörd när jag såg den en andra gång.

Jag hoppas att filmen når den stora publik som den är värd, men det finns en risk att det tyvärr inte blir så. En film om och med en vit, alldaglig, medelålders man vars storhetstid ligger bakom honom, som får en obotlig och ganska osexig sjukdom och dessutom sjunger om eländet. Ja, ni hör ju själva, konceptet är inte helt enkelt att sälja in.

Spring Uje, spring är filmen som vägrar sättas in i ett fack. Den är både dokumentär och musikal. Drama och feelgood. På sina korta 75 minuter lyckas den rymma mer äkta känslor än jag sett på film på väldigt länge, om någonsin.

Spring Uje, spring får fem ögon av fem möjliga.
2020-12-18