MCU, eller Marvel Cinematic Universe som det egentligen står för, har de senaste åren tagit världen med storm och varenda filmälskare tycks ha drabbats av Avengers-feber. Spider-Man har, som coming book karaktär, alltid varit en del av samma universum som resterande Marvelkaraktärer. I filmvärldens universum tog han dock sin plats relativt sent. Den första Marvelfilmen, Iron Man, hade premiär redan 2008. Då gick vår Peter Parker bara i lågstadiet och det skulle dröja ytterligare åtta år innan han, efter uppmuntran av Tony Stark, på allvar anammade sina särskilda begåvningar och axlade ansvaret som Spider-Man.
Då Spider-Man: Far from Home utspelar sig efter det stora slaget om evighetsstenarna i Infinity War och Endgame bör man, innan man ser filmen eller läser vidare, vara helt på det klara med vad som inträffat i föregående filmer. Tony Stark är död och Peter Parker har förlorat sin mentor och fadersfigur. Kriget mot Thanos tog flera andra superhjältars liv och Avengersgänget är splittrat. Jorden står utan beskyddare vilket tvingar Nick Fury att vända sig till den enda protegé som finns tillgänglig att ta Iron Mans plats. Peter Parker vill ingenting hellre än att återgå till att vara en vanlig tonåring och Starks död har skakat om hans identitet som superhjälte. Under en skolresa genom Europa försätts han och klasskamraterna dock i livsfara när jorden anfalls av så kallade Elementals, monster som tar form av något de fyra elementen, och Peter tvingas snabbt fatta ett beslut om han ska axla ansvaret som beskyddare av planeten, när inga andra Avengers finns att tillgå. Den mystiska superhjälten Quentin Beck, eller Mysterio, dyker upp för att hjälpa till men tillit och förtroende sätts på spel när det verkliga hotet visar sig finnas mitt framför ögonen på en godtrogen och icke ont anande Peter Parker.
Spider-Man: Far from Home är 23-årige Tom Hollands femte film sedan han tog över rollen som Peter Parker från Andrew Garfield. Den sistnämnde medverkade i Marc Webbs två filmer om The Amazing Spider-Man från 2012, respektive 2014 och efterträdde själv Tobey Maguire, vilket är den skådespelare som i modern tid var först med att axla den ikoniska rollen, i Sam Raimis tre filmer från 2002 till 2007. Då de tidigare versionerna av superhjälten inte integrerats med resten av MCU så är regissören Jon Watts den första som fått äran att skapa en superhjältekaraktär som inte bara fungerar i enskilda filmer utan även kan ta en välförtjänt plats bland övriga superhjältar i Avengers-franchisen. Med stor kraft följer stort ansvar, och Watts har inte gjort någon besviken.
Holland har varit genomgående självklar i sin tolkning sedan han först dök upp i Captain America: Civil War. Efter tre år och ytterligare fyra filmer har han nu blivit ett med sin karaktär och gränsen mellan skådespelaren Tom och karaktären Peter går inte längre att urskilja. Watts har, istället för att försöka stöpa Holland i en sedan tidigare etablerad Spider-Man form, tillåtit den relativt oerfarne skådespelartalangen att göra en helt egen tolkning, vilket gett oss den kanske bästa versionen hittills. Hollands Peter Parker har en historia, en barndom och är mitt i en förvirrande tonårsperiod. Han har kämpat, vunnit mycket och förlorat mer. Han är omtänksam, förvirrad, trasig, kärleksfull, glad och ledsen. Precis som vilken tonåring som helst så tampas han med rädsla, nervositet, förälskelse och känslostormar och mitt i världens undergång så verkar den där söta tjejen i klassen ändå vara det allra viktigaste. Med hjälp av Hollands mångfacetterade karaktärstolkning så skapar Watts en perfekt blandning av gullig rom-com och fartfyllt actiondrama. Till skillnad från många andra svårrelaterade superhjältar så har Hollands Spider-Man dessutom tränat för att komma dit han är. I film efter film ses han öva hopp, sving och nätkastande och ändå är han inte förutsägbart oövervinnlig utan ramlar, gör misstag och slås omkull. Han är mänsklig, äkta och relaterbar. Med en roll som denna kan Hollands framtida skådespelarkarriär inte vara annat än ljus.
En annan ung talang som lyser upp bioduken är 22-åriga Zendaya i rollen som MJ. Zendayas MJ ska inte förväxlas med tidigare tolkningar av comic book karaktären Mary Jane Watson. Nej, Michelle Jones är av helt annat virke. Hon är tuffhet personifierad, med ett skrämmande intresse för det mörka och morbida. I tidigare filmen Spider-Man: Homecoming betraktade hon händelseförloppet på avstånd men i efterföljaren får Zendaya tacksamt ta mer plats. I en filmindustri som fortfarande plågas av ofattbart dåligt skrivna kvinnokaraktärer utan egna mål och tankar, har Marvel länge stuckit ut med hårdhudade kvinnor som vägrar ta skit och vars liv inte definieras av män. MJs storyline är förvisso skriven som kärleksintresse till Peter Parker, men Zendaya gör vad hon kan för att ge karaktären eget liv. Hon säger vad hon tänker utan att bry sig om sin omgivning och när hon över huvud taget lägger sig i andras förehavanden är det med sarkastiska kommentarer och torr humor. Det är nytänkande, upplyftande och precis vad filmen behöver.
Franchisens senaste tillskott är Jake Gyllenhaal i rollen som Mysterio. Som väletablerad skådespelare med en fast plats bland Hollywoods elit så bidrar Gyllenhaal med varken mer eller mindre än vad som kan förväntas och tar sig ann rollen med precis den seriositet som krävs. Trots att han är en otvivelaktigt fenomenal skådespelare så känns karaktären dock något platt och det väcks ingen större längtan efter att få se Mysetrio i ytterligare filmer.
De oskrivna hjältarna i den här filmen heter dock varken Jon Watts, Tom Holland, Zendaya eller Jake Gyllenhaal. De riktiga stjärnorna är teamet bakom specialeffekterna, vilka inte bara ligger bakom enastående actionscener utan även de mindre scener som driver handlingen framåt, där framtidens teknologi står i fokus. Med element som för tankarna till den prisbelönta filmen Inception skapar VFX-artisterna multidimensionella världar där varken publik eller karaktärer kan skilja på illusion och verklighet. Det är ett hantverk utan dess like och befäster bestämt att dessa enastående artister på allvar bör uppmärksammas som de hjältar de är för modern film.
Allt som allt är det en film som passar in precis där den ska i Marvels historia. Det är en komisk men också smått poetisk hyllning till tidigare Marvel karaktärer, framför allt Iron Man. Även om Watts stundtals belyser saknaden efter Iron Man med precis den romantiska ironi som Robert Downey Jrs roll själv var känd för, så är det ingen tvekan om att Watts plågats av samma sorg och saknad som vartenda Marvel-fan levt med sedan Avengers: Endgame. Kärleken till Iron Man är en röd tråd genom hela filmen och det är lika vackert som det är smärtsamt.
Som under tidigare Marvelfilmer bör man sitta kvar genom eftertexterna då det göms inte bara en, utan två, guldkorn som man absolut inte får gå miste om.
Spider-Man: Far from Home får fyra filmögon av fem.
2019-07-03
