Patrik (Zardasht Rad) har suttit i fängelse för narkotiska brott och blir villkorligt frigiven med kravet att han ska söka upp sina barndomsvänner i Katrineholm. Fredrik (Kristoffer Pettersson) är ett nördigt kontrollfreak, jobbar i lokala spelombudskiosken och bor ihop med en krävande och alltför snygga flickvän (Amanda Renberg). Birger (Viktor von Schirach) är tredje medlemmen i det tidigare ungdomsgänget. Han kör taxi på deltid, småfifflar med droger och kollar på gamla porrfilmer. Patrik gör som han blir tillsagd och Birger tar emot honom med öppna armar men Fredrik vill inte ha med sin kriminelle vän att göra. I Katrineholm väntar även en nitisk polis (Thomas Hedengran) och en dansk rånarliga.

Manuset skrevs av regissören Robert Andersson under fem veckors vistelse i Spanien. Till grund ligger ett kortfilmsmanus och filmen är ett lågbudgetprojekt, vilket båda är tydliga. Detta är Anderssons långfilmsdebut och förbättringspotentialen är stor. Karaktärerna är platta och för mig som tittare är det direkt obegripligt vad de tre huvudkaraktärerna har gemensamt och aldrig får jag någon inblick i hur deras vänskap såg ut när de var unga. Visst kan man ha vänner som utvecklats olika genom åren, men här verkar det inte ens råda någon form av grundläggande vänskap.

Filmen beskrivs som ”en upphöjd dramakomedi i dansk stil som handlar om den ofrivilliga förändringen. Den som är omöjlig att förutse och som kan förändra hela livet på ett ögonblick”. Problemet är att i princip allt i Ankdammen är förutsägbart och att det skulle vara något danskt över filmen känns inte igen mer än att tre av skådespelarna är ifrån grannlandet. Men när författaren/regissören väljer att ha med danskspråkiga birollsinnehavare kanske han borde ge dem någon form av dialog, åtminstone emellan sig, som inte innehåller danska standardklichéer som är ren nonsens och enbart är där för billiga skratt? Problemet är att skratten uteblir och jag som tittar undrar om de fördummande fraserna beror på att textning skulle blivit för dyrt? Låt dig inte luras av att Leif Andrée och Sara Sommerfeld står med i rollistan. Dessa roller är helt obetydliga och kan spelas av precis vem som helst.

En timme och 38 minuter är på tok för länge. Det är så långt att en recensent bakom mig reser sig upp och går för att aldrig komma tillbaka och i efterhand ångrar jag att det inte var jag. Filmen är inte rolig en enda gång utan direkt tragisk med överskådespeleri, snabbspolningsfrekvenser med Kalle Anka-röster, julkalendersmusik och lyteskomik. Inte ens bifogade bloopers under eftertexten får mig att dra på munnen. Jag kan inte rekommendera filmen.

Ankdammen får noll filmögon av fem.
2019-07-03