Recension: Smärtgränsen

eye eye eye eye
smätgränsen

Tessa Ia i Smärtgränsen.

Originaltitel: Después de Lucia eller After Lucio
Regi och manus: Michel Franco
Genre: Drama
Speltid: 93 min.
Land: Mexiko
Skådespelare: Tessa Ia, Gonzalo Vega Jr, Tamara Yazbek m.fl.
Distributör: Studio S Entertainment
Biopremiär: 13 september 2013
Länk till Imdb

Ett välkänt tema i andra nyanser
Efter att en moder mist sitt liv i en bilolycka flyttar en fader och hans dotter från Puerto Vallarta till Mexico city för att börja ett nytt liv. Fadern har svårt att anpassa sig och tar ut sin sorg över medarbetarna på hans nyöppnade restaurang, medan dottern snabbt finner nya vänner och umgänge. Men under en fest blir hon berusad och har samlag med en skolkamrat som spelar in det på sin telefon. Filmen skickas ut till alla elever på skolan och sakta men säkert gör hennes nyfunna vänner hennes liv till ett rent helvete. 

Smärtgränsen vann Un Certain Regard Award under Cannes festivalen 2012, och filmen var även Mexikos bidrag till den 85:e Oscarsgalan, men gick aldrig vidare till nominering. Filmen är regissören Michel Franco’s andra feature film.

Filmen tar upp ett välkänt tema, men behandlar det på ett nyanserat sätt. Smärtgränsen är en mycket stillsam film med få kamerarörelser. Ljud och musik är enbart diegetiska. Den lugna och stilrena tonen blir en stark konstrast till filmens händelseförlopp. Utfrysning och pikar eskalerar till misshandel, förnedring och våld – både psykisk som fysisk. Fadern och dottern har en fin och öm relation, men i brist på kommunikation är fadern omedveten om de mänskliga orättvisor hans dotter utsätts för.

Michel Franco lyckas behandla detta ämne på ett genialt sätt och visar ett ärligt porträtt, där inget göms under mattan. Smärtgränsen är en tungsint film, men som berör en djupt. 

Filmen får fyra starka filmögon.

2013-08-29
Beata

Beata Rapp