Regi: Valérie Donzelli
Land: Frankrike
Längd: 100 min.
Filmkategori: Drama
Premiär: 20 april 2012
Distribution: Folkets Bio 

Engagerande om hopp och hopplöshet.
Romeo (Jérémie Elkaim) och Juliette (Valérie Donzelli) förälskar sig och får en son, Adam (César Desseix/Gabriel Elkaim) som insjuknar tidigt. Föräldrarna kastas mellan hopp och förtvivlan under flera år.

Filmen startar med en lång tillbakablick, som egentligen är själva filmen. Sådana tidshopp gör att berättelsen förlorar sig i det förflutna och vi vet redan hur det går. Handlingen fokuserar på parets förmåga att hantera sin relation, när deras tillvaro alltmer fylls av läkarbesök, bekymmer för sonen och hans sjukhusvård.

Regissören och filmmakaren Valérie Donzelli, som också har filmens kvinnliga huvudroll, använder nästan alla medel för att beröra oss med sitt drama. Filmmusiken, som är både klassisk och modern, fyller salongen nästan hela tiden och ibland brister skådespelarna ut i intima kärleksvisor.

Filmfotot är vackert och välgjort, men hoppar mellan olika tekniker. Kroppsspråk och känslouttryck ligger ofta på gränsen till det överdrivna. Långa avsnitt är fina poetiska bilder, men lika ofta är det svindlande, ryckiga sekvenser med tempo och flykt. Plötsligt kommer en berättarröst in och säger självklara saker, som att “hon ringer till sin pappa”.

De olika uttrycksätten gör att filmen ofta lever sitt eget liv och stör vår inlevelse i dramat. Om Donzelli haft som idé att låta filmen vara bred i sin uttrycksform för att beröra på många sätt, så kan det uppskattas av en del. Jag tycker att hon tappar fokus och filmen blir stundtals yvig intill det pekorala .

Skådespelarna är utmärkta, även Adam i sina olika åldrar. Birollerna är välbesatta, men görs tyvärr med kraftiga överspel. Alla verkar bara ha tid för en sak i sina liv, nämligen Adams hälsa. Reaktioner förstoras ibland till det teatrala och som åskådare har man svårt att känna igen sin egen verklighet.

Det är alltid svårt att se små barn lida och även vuxnas förtvivlan och hjälplöshet. Och det är vad filmen handlar om. Det hade varit intressant att se vad svåra olyckor gör med människor och hur deras livssyn förändras, inte bara nämna i förbifarten att ekonomin rasar och att förhållanden spårar ur.

Det blir två starka filmögon för en engagerande film, men som spelar på för många och för starka strängar i sitt uttryck.

120416
Jan-Eje Ferling