Regi: Lisa Ohlin
Speltid: 122 min.
Filmkategori: Drama
Land: Sverige
Premiär: 9 december 2011
Från ålder: 11 år
Filmdistributör: Nordisk Film

Vackert bildepos utan kärna.
Svensk filmhantverk ligger idag på god internationell standard. Bild, ljud, musikval och framförallt scenografi och epokskildring imponerar. Men det stannar där. Sättet att filmberätta sitter fast i gamla föreställningar om att långa närbilder, idylliska landskapsbilder och ryckiga dialoger, som blandar hets, tårar och vemod, ska vara filmkonst.

I Simon och ekarna skildras tiden runt andra världskriget trovärdigt, men berättelsen fångar oss aldrig på djupet. Det är välplanerat och påkostat, men tydliggör också att manus är för tunt och ojämnt och ligger besvärande nära TV-såpan. Filmen följer boken av Marianne Fredriksson ganska väl, men den populära romanen är ingen stor litteratur och blir därför inte heller någon stor film.

Lisa Ohlin smetar på med musik, vackra bildsvep och närbilder på storögda barn och gråtande kvinnor för att beröra oss känslomässigt, men manus lyfter aldrig. Det är synd om oäkta barn, judar som förföljs och människor, som skadas av krig och elände, men filmen skildrar detta ytligt. Det blir mera sentimentalitet än ett verk baserat på moget, begåvat konstnärskap.

Ekarna i filmen, som inleder och avslutar den, har ingenting med berättelsen att göra. Träden känns bara påslängda, som i fadd poesi. Filmen Pojken i trädet från 1961 hade mera kraft och dramatik som skildrade ungdom och samhällsklimat med engagemang och medvetenhet, än den populärkultur som Simon och ekarna representerar. I varje fall i Lisa Ohlins tolkning.

Filmen och romanen handlar om en ung pojke Simon och hans uppväxt på landsorten under 40 och 50-talet, hans fadersproblem och trevande kärleksmöten, förvirring om sin identitet och sin bakgrund. Det kan göras på många sätt och betydligt mera angeläget och insiktsfullt än Lisa Ohlins film gör.

Sidoberättelserna, som om den judiska lägerfången Iza, Simons resa till Berlin, skolkamraten Isak och mamma Karins hjärtattack och hennes förhållande med förmögne Ruben Lentov tar uppmärksamheten från Simon och hans tillvaro. Fokus måste ligga på huvudpersonen. I en krönika kan man göra utsvep, men i en roman och en film förväntas allting utgå från och ingå i titelpersonens liv.

Men filmen, liksom böckerna av Marianne Fredriksson, kommer att nå en bred publik. Och i sin genre är filmen bra. Trots lite sexscener så är det en familjefilm, om än inte för de yngsta. Lagom till jul blir det svenskt och Skarsgård och Helen Sjöholm. Välplanerat som en julbasar.

Det blir två filmögon för en vacker film som charmar och ibland rör till tårar, men som aldrig når in till själen. Och det tror jag inte heller var Lisa Ohlins syfte.
111201

Jan-Eje Ferling