Filmen Skins handlar om Samantha (Ana Polvorosa), Guille (Jon Kortajarena), Ana (Candela Peña) och Cristian (Eloi Costa) vars kroppar är vanställda på olika sätt som gör att de väljer att leva undanskymt som ”freaks”. Mun och anus har bytt plats, ögon saknas, hudens struktur är deformerad eller någon anser att hans ben inte tillhör resten av kroppen. Deras märkliga liv skildras i en rosa och lila värld. De saknar dock inte beundrare, men utnyttjas också för sin utsatthet.
Regissören och manusförfattaren Eduardo Casanova föddes i Madrid 1991 började skådespela i spanska Tv-serien Aida, som sändes i 11 år. Som 17-åring skrev och regisserade hans sin första kortfilm Ansiedad (Anxiety) från 2009 som följdes av bland andra kortfilmerna Amor de Madre och Fumando Espero båda från 2013, La hora del baño från 2014, Eat My Shit från 2015. Han långfilmsdebuterade 2017 med Pieles (Skins) och har även regisserat musikvideos och reklamfilmer.
Man kan se Casanovas episodiska långfilm som en fortsättning på hans kortfilmer om vanställda människor, men vill också lyfta fram deras tillvaro som inte lika hopplös som det kan verka och att ordet skönhet får en ny definition i filmen. Varje missbildad rollkaraktär i filmen får sina egen bisarra existens berättad. Sägas skall, att figurernas deformationer är kosmetiska med undantag av några dvärgar och en mycket överviktig kvinna som spelar sig själva. Aktörerna gestaltar sina karaktärer gripande och man rörs av deras utsatthet och sårbarhet och skräms av, hur de kan misshandlas och grymt utnyttjas grymt av andra.
Filmen är kyligt filmad av José Antonio Muñoz i olika symmetriska fotovinklar och i lila och rosa nyanser, färger som också aktörernas kostymer bär liksom inredningen i deras bostäder. Berättelserna ackompanjeras melodramatiskt av olika populära sånger från 70-talet, men även av Habaneran ur Bizet’s opera Carmen.
Man kan anta, att regissören Casanova vill visa, att även de mest olyckliga, handikappade person kan finna mening och kanske lite lycka, inte bara trots sitt handikapp, utan till och med tack vare det. Det är naturligtvis lite väl idealistiskt framställt. Verkligheten är grymmare, men det är ändå fint att se, hur filmens rollkaraktärer lyckas förverkliga några av sina drömmar och inte bara sluta i djup tragedi. Det finns komiska inslag, som just bygger på tragedierna, men man ler nog mera än man skrattar. När kvinnan, vars mun och anus bytt plats, ska blåsa ut ljusen på sin födelsedagstårta och gör det med några brakskitar, så är det ju maximalt groteskt och mera burleskt än komedi.
Det är en mycket ovanlig film av en ung. begåvad outsider till filmmakare och det ska bli intressant att följa hans utveckling och få ta del av hans kommande arbeten.
Skins nominerades till bästa långfilm i Berlin International Film Festival 2017.
Filmen får fyra filmögon av fem.
2017-05-13
