På affischen för filmen ser man ett enormt rymdskepp och runt det skrämmande rymdvarelser och i centrum står en hög stenpelare med figurer på. Slutbilden i filmen indikerar att något slags rymdhot blivit verklighet, men utöver stenpelaren finns annars inget av detaljerna från omslagsbilden med i filmen.
Beacon Point börjar med att en man jagas i en skog av ett monster, som hinner ifatt mannen. Därefter ser vi hur Drake Jacobs (Jon Briddell) blir uppsagd från sitt jobb som guide och färdledare för vandrare och då råkar ha ihjäl sin chef. Dessa händelser följs aldrig upp i filmen. Senare blir Drake Jacobs övertalad av en grupp vandrare att vägleda dem på en lång och tuff vandring på Appalachian Trail, som är en känd vandringsled i östra USA. Ledaren Drake är okänslig och fåordig och vandrarna börjar misstänka att han för gruppen vilse, av något skäl. På vandringen stöter de på en annan grupp, där en kvinna ligger ihjälriven på marken utan ögon. Det finns något skrämmande i skogen som hörs och skrämmer vandrarna och man väntar att när som helst ska någon av dem blir offer för ett farligt väsende.
Regissören och manusförfattaren Eric Blue gör långfilmsdebut med Beacon Point. Han har redan vunnit två filmpriser för sin film under 2016. Beacon Point hade premiär på den berömda Chinese Theatre i Hollywood 2016 framför vilken många kändisar har lämnat fot- och handavtryck i cement.
Det finns några snygga panoramor över landskap i filmen, annars är det bara skog och någon grön äng på gruppens vandring. Man vet inte riktigt vad Eric Blue vill säga med sin film och sitt oklara slut. Kanske ska en uppföljare, Beacon Point 2 förklara detta, om sådan kommer?
Av skådespelarna bärs huvudrollen av Jon Bridell som den farlige och opålitlige guiden Drake, som man aldrig egentligen lär känna eller veta vad han vill. Av vandrarna framträder särskilt flickan Zoe (Rae Olivier), som verkar vara den modigaste i gruppen och den som växer och mognar under dramats gång.
Beacon Point känns som den raddar upp händelser som man inte får något sammanhang på eller förklaringar till. Om detta ska ge mystik och innehåll åt filmen, så har det motsatt effekt på mig. ”Det dunkelt sagda blir det dunkelt tänkta”. Filmen brister i sin kontext och faller platt, vad den nu än vill säga oss. Skräckeffekten uteblir, trots hoten runt gruppen och trots att vissa dödas av någon okänd, mystisk varelse. Frågorna bara växer och man vet mindre när filmen är slut än när den började.
Filmen får ett filmöga av fem och det mera av artighet än med respekt för verket.
2017-05-06