Regissören Juan Antonio Bayona är bland annat känd för sin prisbelönta skräckfilm ”Barnhemmet” (El Orfanato) från 2007. Hans metodik från den genren har han också brukat i inledningen till ”The Impossible” 2012, om tsunamin i Thailand, som jag recenserade 2013 och gav högsta betyg, fem filmögon. Inte bara för att tekniskt skildra naturkatastrofen, utan även den empati och kärlek mellan människor som kan förena dem i nöd.
Filmen ”A Monster Calls” (Sju minuter efter midnatt) handlar om något helt annat och Bayona har valt flera olika tekniker för att berätta storyn. Hans skräckteknik kommer dock till användning även här. Verklighet blandas med fantasi och filmfoto med animationer. Det är skickligt, konstnärligt och fackmässigt, men storyn är ändå det viktigaste och den skyms ibland av gåtor och grafik.
Det handlar inte om tolvårige Conors (Lewis MacDougall) mardrömmar, som han haft sedan hans mamma började sin behandling mot cancer på sjukhuset. Utan om är en jätte, som står utanför hans sovrumsfönster och ropar på honom varje kväll sju minuter efter midnatt. Jätten är skapad ur ett gammalt stort och vildvuxet träd och har tre berättelser till Conor. I utbyte vill han ha sanningen av Conor, som denne själv ska komma fram till i den fjärde, stora ”Sanningen” och som ska hjälpa honom att mogna. Liam Neeson ger röst åt monstret och gör det bra med olika uttryck av både vänlighet och uppmaningar.
Innehållet är nog för svårt för barn att ta till sig. Åldersgränsen är visserligen satt till 11 år, men även för den målgruppen kan det vara för invecklat att begripa vad jätten vill lära Conor. Jag tyckte själv att det var knepigt på sina ställen. Dessutom måste filmen upplevas skrämmande för barn, när det stora monstret bryter sig in i hans hem och uppträder hotfullt, oavsett dennes goda intentioner med pojken.
Trefaldiga Oscarsnominerade Sigourney Weaver spelar mormor till Conor och är både tryggheten, men också skrämmande med sitt ordningssinne och oförståelse för vad som händer hennes sonson och i hemmet. Conors föräldrar blir man aldrig riktigt presenterad för. Pappan är minimalt närvarande och mamman ligger på sjukhus. Mormor är den enda vuxne personen som finns för Conor och som ändå vill honom väl.
Conor är mobbad i skolan och ett ensamt barn. Jag blev ändå inte berörd av hans historia. Det är, i sak, mäkta synd om honom med sin dödsjuka mamma och sina mobbande skolkamrater. Men att dessutom lägga på honom kluriga gåtor, som många av oss vuxna aldrig når fram till svaret på, blir ”too much”. McDougall är mycket bra som den tolvårige Conor och utstrålar sårbarhet och ensamhet. De krävande svårigheter har möter skulle i verkligheten vara mycket traumatiska för ett barn. Men det här är saga och då är allt möjligt, även att klara det oövervinnliga.
De visuella effekterna är skickligt gjorda. De tre berättelserna, som monstret förtäljer Conor, är visuellt vackra och välgjorda, men känns ändå onödigt krångliga. Pappersfigurer blir monster och vice versa. Filmen kunde berättats på annat sätt, vilket man iofs kan säga om alla filmer. Men om syftet var att berätta en story, beröra oss och ge lite sensmoral på vägen, så skymmer konstfärdigheten historien om en kille som sörjer sin mor, både före och efter hennes död, även om han senare lär sig att accept av verkligheten är befriande.
Filmen får tre starka filmögon av fem.
2016-11-18
