”Silence” är baserad på Shûsaku Endô´s historiska roman, som beskriver hur japanska katoliker och jesuitpräster i Japan förföljdes och dödades, men också att de själva visade ofördragsamhet mot landets gamla konfessioner och traditioner. Filmen ”Silence” har 2017 nominerats för en Oscar för bästa filmfoto.
Redan år 1540 kom kristendomen till Japan med jesuitiska missionärer. Skeppen från väst tillförde landet vapen och krut och religionen kunde därför praktiseras fritt. Men jesuiterna själva visade intolerans mot landets andra religioner som buddism och shinto därför förbjöds kristendomen runt år 1630.
”Silence” börjar med att en jesuitpräst och missionär i Japan, fader Cistavio Ferreira (Liam Neeson), som lyckats bilda kristna grupper spridda i landet, själv fängslas år 1633 och torteras för att tvingas att avsäga sin kristna tro. Myndigheterna delade ut 100 silverstycken till dem som avslöjade kristna, 200 för munkar och 300 för präster.
År 1635 reser två yngre, portugisiska jesuitpräster Sebastian Rodrigues (Andrew Garfield) och Francesco Garrpe (Adam Driver), med risk för sina liv, illegalt till Japan för att finns sin mentor, fader Cistavio Ferreira (Liam Neeson). Det ryktades att Ferreira avstått från sin tro och nu lever med en japansk hustru. Jesuitprästerna möter vid sin framkomst rädda kristna japaner, som lever gömda i ständig skräck för att bli avslöjade. Prästerna blir varmt mottagna. De fåtaliga kristna hade saknat ledarskap och både de och de unga jesuiterna stärker nu varandra i tro och offervilja. Men tillvaron blir ansträngd för dem alla och förföljelserna intensiva och skoningslösa.
Martin Scorsese visar i bild vad de kristna som fångar måste uthärda, som halshuggningar, brännas levande eller kastas i havet. Men många hängivna katoliker såg tortyr och död som upphöjelse för sin kristna tro, att bli lika Jesus på korset. Men de grymma scenerna och emellanåt starka överspelen känns som att Scorsese, kanske onödigt, drar ut maximalt av de dramatiska uttrycken för att fånga oss.
För kristna kan nog filmen upplevas som kamp mellan det goda (kristna) och de onda (okristna japaner). ”Silence” riskerar i filmens första del stanna vid en sådan partisk skildring. Men för andra kan den tolkningen och återgivningen upplevas ensidig. Regin är, som sagt, överdriven i sitt dramatiska uttryck, tyvärr, och filmen hade vunnit på att hålla en mera återhållsam ton, utan att därför förlora i dramatisk intensitet.
Senare i filmen vänder dramat och ger andra perspektiv på religiös iver och tro. Det breddar och fördjupar handlingen och man tvingas själv svara på ens egna frågor om rätt och fel i respekt för livet och dess mening. ”Silence” ger inga färdiga svar här, men rollfigurerna ställs inför nya val och plötsligt är de låsta polerna onda och goda inte så självklara längre. Detta är intressant.
Scorseses film för, i sitt uttryck, delvis tankarna till Akira Kurosawas klassiska samurajfigurer i det gamla Japan, främst med tanke på den tidens maktfullkomliga styre över människor och den totala hänsynslösheten mot dem som uppfattades som fiender. Scorsese och Kurosawa har säkerligen med dramatikernas rätt att hårdra händelser och visuellt polarisera rätt och fel, ont och gott. Men man riskerar att skildra Japan i dåtid som kultur av oförsonlighet och livsförakt och glömma, att landet låg långt före västländerna i vetenskaper som astronomi, naturkunskap och kulturell förfining och bildning.
Liam Neeson står som affischnamn för filmen, men hans rollframträdanden är synligt mera som birollsfigur. Hans rollkaraktär är dock från början, i andanom, en drivkraft för huvudaktörerna som görs av Andrew Garfield och Adam Driver, de unga prästerna, som är besatta av sin kristna tro. De levandegör de unga jesuiterna nit och tro, men hamnar tyvärr ofta i överspel. Det gäller också andra roller, utom Liam Neeson, som har närvaro och känslighet i sin roll och övertygar i det.
Filmen får tre filmögon av fem. Vinnaren är det fantastiska filmfotot som bär dramat i sitt konstnärliga bildberättande.
2017-02-24
