Recension: RoboCop

eye eye eye

robocop

Regi: José Padilha
Manus: Joshua Zetumer, Edward Neumeier, Michael Miner
Genre: Action/Science Fiction
Skådespelare: Joel Kinnaman, Gary Oldman, Michael Keaton m.fl.
Längd: 118 min.
Åldersgräns: Från 15 år
Biopremiär: 7 februari 2014
Distributör: SF Film
Länk till IMDb

Förvånansvärt lyckad nyversion.
Framtidens Detroit plågas av brottslighet. Företaget Omnicorp vill lösa problemet genom att lansera automatiserade robotväktare, som man redan har gjort i andra länder. Företagets planer kan bli verklighet när polisen Alex Murphy (Joel Kinnaman) skadas allvarligt i ett mordförsök och man tar tillfället i akt att skapa en blandning mellan människa och maskin.

Filmskaparna har lyckats förvånansvärt väl med att anpassa yta och innehåll för en modern publik. I originalfilmen från 1987 bestod Omnicorp av kostymklädda, giriga yuppies med total avsaknad av empati. Nyversionen utspelar sig i ett informationssamhälle där alla ständigt hålls uppdaterade, så för att få lansera Robocop måste de först vinna folkets förtroende. Man kan utan svårigheter dra paralleller till nutiden i de scener folket riskerar betala med sin integritet och frihet när överheten utlovar trygghet i utbyte mot total kontroll.

Även ytan har anpassats efter moderna trender, men lyckligtvis i måttliga mängder. Det verkar vara oundvikligt att filma actionsekvenser nuförtiden utan en skakig kamera, men här hålls det på en resonabel nivå. Känslan av närvaro finns där, men det blir aldrig svårt att urskilja vad som faktiskt händer på duken. Många point of view-shots under eldstriderna känns innovativa när de låter sig influeras av moderna datorspels estetik. Kinnamans Robocop är smidigare och snabbare än det stela originalet och det blir en intressant och annorlunda tolkning.

Betyget dras delvis ned av halvdana skådespelarinsatser. Kinnaman är inte alls lika nedtonad som Peter Weller i originalversionen, som med minimala medel antydde det oförenliga i att vara maskin och människa på samma gång. Kinnaman gör istället tvära kast mellan emotionell extas och total känslokyla. Enbart Samuel L. Jackson lyckas någorlunda väl i sin roll som kontroverssökande programledare.

Satiren saknar dessutom den riktigt skarpa udden i originalversionen. Filmen är förvånansvärt bra som remake sett och förtjänar ändå tre filmögon.
2014-02-06
MartinRicksand

Martin Ricksand