Japans officiella Oscarbidrag, den tyske regissören Wim Wenders ”Perfect Days”, har ett lågmält vackert foto och väl uttänkt diegetisk musik.
Huvudpersonen Hirayama (Koji Yakusho) arbetar som toalettstädare i Tokyo och lever ett materiellt enkelt liv. Hans själsliv är desto rikare, trots att varje dag är den andra ganska lik (gå upp tidigt, sköta sina växter, ta en dryck från en automat som enda frukost, städa stadens offentliga toaletter tillsammans med en ung och hopplös kollega, äta en enkel smörgås till lunch, och efter en middag ute på stan avsluta dagen med att läsa poesi innan han somnar på sin enkla madrass på golvet i sin lilla bostad) är det tydligt att han är till freds med sin harmoniska och vackra tillvaro. Hirayama har funnit sin ikigai, eller anledning till att vakna på morgonen.
När Hirayama vid filmens inledning kör till arbetet, tidigt på morgonen spelar han med uppenbar njutning som favoritmusik: mest brittisk och amerikansk pop från 1960-och 70-talen. Från bilens kassettbandspelare bjuds åskådaren in till hans värld genom Animals version av The house of the rising sun. Senare i filmen, när Hirayama åter är på väg till jobbet och kör genom Tokyo i ottan, lyssnar han på Feeling good med Nina Simone. (It’s a new dawn. It’s a new day. It’s a new life for me. And I’m feeling good…). Det här genomtänkta valet av musik ramar elegant in handlingen, och vi blir varse hur cirkeln sluts. Även filmens titel är hämtad från musikens värld: Velvet Underground och Lou Reed får slå an tonen från både 60- och 70-talen.
Hirayamas lugn och fåordighet kontrasteras på ett frapperande sätt av den slarvige, nervöst babblande kollegan Takashi (trovärdigt spelad av Tokio Emoto). Hirayama beundrar naturen i sin omgivning och iakttar, vårdar och dokumenterar de träd han kommer i kontakt med. Han njuter även av de dagliga varma baden efter arbetet i det enkla, offentliga badhuset. Han tycks till och med njuta av sitt arbete, där han gör de vackra, högteknologiska toaletterna fräscha, och han lägger märke till de människor som andra inte ser. Han gläds åt hur solens strålar strilar genom trädens bladverk, över möten med olika människor. Även musiken får hans ansikte att stråla av lycka. Filmen innehåller ovanligt lite dialog. I stället förs handlingen till stor del framåt av Yakushos mimik och det vackra bildspråket, parat med musik. Resultatet blir en riktig fullträff, där åskådaren väntar på vad oväntat som ska inträffa och rubba Hirayamas inrutade tillvaro. För naturligtvis händer oväntade saker som rubbar hans vardagliga lunk. Då undrar man spänt hur han ska bemästra de förändringar som oväntat kommer in från sidan, och slår in i hans till synes förutsägbara liv.
Den internationellt berömde Yakusho, en av Kurosawas favoriter, är känd från bl.a. ”Babel” och ”En geishas memoarer”. Han har redan tilldelats pris för bästa manlige skådespelare vid filmfestivalen i Cannes 2023 för denna finkänsliga prestation, och jag ser framför mig fler kommande priser.
Musik har ofta en framträdande roll i Wenders filmer, det är kanske ingen slump att flera internationella artister, exempelvis U2, har låtit honom regissera deras musikvideor. Ett annat återkommande tema i Wenders långfilmer är ensamhet och främlingskap, som han redan har behandlat i framgångsrika filmer som ”Paris, Texas ”, ”Himmel över Berlin” och ”Den amerikanske vännen”.
Perfect Days genomsyras av skönhet och sinnlighet och är ett perfekt motgift mot vardagens krav och press. Den påminner om hur mycket vackert vi omges av och att vi kan välja att se och ta in det, om vi bara tar oss lite tid: en påminnelse om att utöva mindfulness, om man så vill.
Dramat är en utsökt delikatess för finsmakare, och jag ger den fem filmögon av fem möjliga.
