”Brottet är mitt” är en fransk screwball-komedi i regi av François Ozon, som även står för stora delar av manuskriptet. 

Filmen utspelar sig i Frankrike år 1935 – en period präglad av stora ekonomiska svårigheter. Vid denna tid var ljudfilmen alldeles ny, och aktörerna hade ännu inte lärt sig av med det livaktigt teatraliska spelsätt som hade hört stumfilmen till, och i denna hade det varit en nödvändighet för att förmedla dramatiska och djupt passionerade känslor. Ozon är här screwball-komedi-genren trogen, med full fart i rummen, snabba replikväxlingar, excentriska rollfigurer, kärlekshistorier med förhinder, målmedvetna kvinnor och mesiga män: alla utsatta för infama intriger och förvånande förvecklingar. I filmens inledning lyfter kameran mycket riktigt sin blick upp mot en av genrens tidiga mästare: själve Billy Wilder, och hans franskspråkiga regidebut i ”Mauvaise graine” – som för att markera varifrån både inspiration och spelkonst har hämtats i denna sentida hommage.

Den unga, arbetslösa skådespelerskan Madeleine (spelad av Nadia Tereszkiewicz) bor tillsammans med sin bästa väninna, advokaten Pauline (Rebecca Marder), som även hon är på jakt efter en födkrok som kan fylla på det futtiga förrådet av francs. En kolerisk, något svårflörtad, hyresvärd hotar dem först med vräkning. Men när Madeleine åtalas för mordet på en välkänd filmproducent och anlitar Pauline som juridiskt ombud vid rättegången sker en dramatisk omvälvning i deras liv. Därefter tar historien en vändning som ingen hade förväntat sig – inte åskådaren heller.

De olika rollfigurerna i Ozons film tycks ha inmutade, noga tilldelade signaturfärger. Madeleine bär oskuldsfulla färger som ljust blått, beige och benvitt. Madeleines väninna och juridiska ombud Pauline ska egentligen föreställa betydligt fulare än vad hon är (Marder appellerar på åskådaren inte bara med sin scenkonst), varför hon hänvisas till en visuell sordin i form av ”färgerna” svart, vitt och brunt. Stumfilmsskådespelerskan Odette Chaumette däremot (Isabelle Huppert, som måste ha haft mycket roligt i sin suveränt överspelande roll) bär dramatiskt rött, vilket symboliserar hat, passion och indignation. 

Själva bildkompositionen framträder med estetiskt tilltalande miljöer, där färgen på en bil kan matcha passagerarnas kläder perfekt. Medvetet trista, bruna kontor piggas upp av överraskande starka vackra färgklickar i inredningen. 

Det som gjorde starkast intryck på mig var själva estetiken. Koloraturen framhävs så tydligt att den nästan spelar en egen roll, medan bildspråket får mig att tänka på både Jacques Demys färgstarka musikalfilm ”Paraplyerna i Cherbourg” och David Lynchs kusliga thriller ”Mulholland Drive”. 

Även om intrigens miljö från 1935 känns autentisk, är handlingen märkbart modern. När Madeleine försvarar sig i rättssalen ger hon församlingen tydliga #metoo-referenser, och det publikstöd hon får känns avgjort mer 2023 (det år då filmen hade premiär i Frankrike) än 1935. 

Gestaltningarna känns inte alls trovärdiga, men det är uppenbarligen inte heller meningen. Handlingen bjuder inte på många överraskningar, och det känns som om man får följa handlingen i en vacker men lättviktig saga. Under speltiden ler man ofta åt de halsbrytande förvecklingarna, men glömmer lika snabbt filmen efteråt. Det här är lättuggad och snabbsmält underhållning för den som har ett par timmar att slå ihjäl.

Pascaline Chavanne nominerades till ett César-pris för bästa kostym (vilket hade varit välförtjänt), medan Philippe Rombi har nominerats av IFMCA för sin insats som filmmusik-kompositör för bästa originalmusik för en komedifilm.

Jag ger ”Brottet är mitt” tre svala filmögon av fem möjliga.