I Thea Hvistendahls långfilmsdebut får vi följa tre parallella historier. Handlingarna utspelar sig i Oslo, där sörjande familjemedlemmar återfår kontakten – rent fysiskt – med de avlidna anhöriga som de har älskat och saknat. En het sommarnatt händer något mystiskt som rubbar allt som tidigare har varit självklart. Människor drabbas av oväntad, märklig huvudvärk, och elektriciteten drabbas av omfattande störningar. Då anar man att något oerhört är i görningen. Atmosfären börjar kännas mörk och hotfull. Snart återvänder flera döda människor från dödsriket.
Tempot är lågt, replikerna sparsmakade, och det mest dramatiska ljudet är tystnaden. Det är en kompakt och öronbedövande tystnad som väller fram i handlingen, som en obönhörlig och olycksbådande våg. Den luftiga handlingen bidrar till att det blir särskilt lätt att själv kunna leva sig in i den (osannolika) situationen som uppstår.
Skådespelarna levererar på topp, och det finns inte någon självklar huvudroll. Anna (Renate Reinsve, känd från ”Världens värsta människa” som hon har blivit mångfaldigt nationellt prisad för) och hennes pappa Mahler (Bjørn Sundquist) sörjer hennes lille pojke; den förmögna äldre Tora (Bente Børsum) har förlorat den partner som hon har delat sitt liv med. Komikern David spelas av Anders Danielsen Lie (som även han är känd från bl.a. ”Världens värsta människa”, förutom en lång meritlista och flera nationella utmärkelser). Även hans liv rasar ihop när hans kärlek Eva dör i en trafikolycka. Eva spelas här av Bahar Pars, som är den i Sverige mest välkända skådespelerskan i denna film; hon har medverkat i bl.a. ”En man som heter Ove”. Pars agerar i den scen jag kommer att minnas allra längst: när den spillra till människa hon har förvandlats till får hålla en liten kaninunge.
Filmen är och förblir djupt obekväm. Vore det inte underbart att få tillbaka den man älskar? Men vad är det familjerna egentligen får tillbaka i den här filmen? Det är i alla fall inte något som på minsta sätt liknar det som de har förlorat. Här kommer man osökt att tänka på William Jacobs klassiska skräcknovell ”Aphanden” från förra sekelskiftet, där en desperat familjemedlems naiva önskningar om rikedom och fåfänga förhoppningar om att göra det gjorda ogjort förvandlades till något monstruöst och skräckinjagande.
Skräckfilmen bygger på John Ajvide Lindqvists bok med samma namn. I likhet med flera av hans andra böcker lyckas han väl med att kombinera skräck och intressanta karaktärer som man känner stark sympati för. Andra hyllade filmer som bygger på Lindqvists böcker är ”Låt den rätte komma in” från 2008 och ”Gräns” från 2018.
Jag hade inte förväntat mig inte så mycket närgången kärlek, saknad och sorg som Hvistendahl faktiskt levererar i denna skräckfilm. Över lag känns den mer finstämd och poetisk än någon annan skräckfilm jag har sett.
Men trots skådespelarnas prestationer och de vackra kameraåkningarna hade jag ändå väntat mig lite mer. Filmatiseringar av Lindqvists böcker brukar överträffa det mesta i filmväg som produceras i Sverige och Norge i övrigt. Den i 97 minuter utdragna filmen känns emellertid på grund av det låga tempot och de relativt fåtaliga händelserna för lång för sitt innehåll. Att filmen hade världspremiär på Sundance Film Festival och Sverigepremiär på Göteborgs filmfestival bidrog också till att förankra mina förväntningar på en hög nivå. Tyvärr uppfylls de inte.
Jag ger ”Hanteringen av odöda” tre svaga filmögon av fem.
