En högst personlig film är det som regissören och manusförfattaren Maria Bäck bjuder på. Psykos i Stockholm handlar om den 14-åriga dottern som åker på en semesterresa till Stockholm med sin mamma, som lider av en allvarligt psykisk sjukdom. Den här sjukdomen blommar upp under deras resa, vilket naturligtvis får konsekvenser.

Filmen är baserad på en resa som Bäck gjorde med sin mamma, och vi får även ta del av en konversation mellan regissören Maria och hennes mamma, vilket naturligtvis sätter en autentisk stämpel på denna stundtals vackra film.

Psykos i Stockholm är Maria Bäcks långfilmsdebut, men hon har behandlat ämnet psykisk ohälsa tidigare genom bland annat sin examensfilm från Den Danske Filmskole, Mother is God 2014, som har vunnit flera priser, och som kretsar kring konversationer mellan Bäck och hennes mamma.

Det finns något poetisk över Psykos i Stockholm, med surrealistiska inslag, så man får små godbitar av ögonöppnare och frågeställningar som poppar upp här och där. Tur det, för den trummar annars på i en ganska maklig takt, och jag kommer på mig själv att hoppas på att något ska hända för att jag inte ska tröttna.

Dottern i filmen håller sig hela tiden inom gränsen, och är den vuxna och förståndiga vid 14 års ålder. Och så må det vara, men för filmens skull, så vore det bra om hon också fick uttrycka sina känslor ordentligt någon gång.

Det blir en hel del mellanmjölk. Den innehåller ett ”nästan-hopp” från ett hopptorn. Det finns en ”nästan-fylla”, och även en ”nästan-obehaglig” situation med fulla killar, men det blir aldrig något mer än ”nästan”, vilket den dramaturgiska bågen lider av.

Debutanten Josefine Stofkoper som spelar dottern, gör det bra. Det är genom hennes reaktioner plus ljud, som vi många gånger får följa historien, vilket är både smart och effektivt. Josefin Neldén, som vi tidigare sett som bland annat Maggan i SVT-serien Vår tid är nu, spelar mamman och lyckas balansera sin karaktärs nycker trovärdigt.

Tre filmögon av fem.
2020-08-25