Recension: Shirley

Spännande relationsdrama, biopic om klass, författarskap och livskriser
eye4
Regi: Josephine Decker
Manus: Sarah Gubbins, Susan Scarf Merrell
Medverkande: Elisabeth Moss, Odessa Young, Michael Stuhlbarg, Logan Lerman
Genre: Biografi, drama, thriller
Speltid: 107 min.
Språk: Engelska
Svensk biopremiär: 11 september 2020
Distributör: NonStop Entertainment

Skräckförfattaren Shirley Jackson föddes i USA 1916 och dog 1965. Hon har skrivit romaner, självbiografi och en mängd noveller. Hennes mest uppmärksammande bok var spökhistorien ”The Haunting of Hill House” från 1963, ett excentriskt skräckmysterium. Hennes novell “The Lottery”, en våldsam metafor, är läst av många och har även filmatiserats 2007. I filmen Shirley spelar Elisabeth Moss författaren och gör det med bravur och är även porträttlik förlagan.

Shirley bor i ett stort hus i en liten amerikansk stad. Hennes make Stanley Hyman (Michael Stuhlbarg) är collegeprofessor och han bjuder hem en av sina protegéer Fred Nemser (Logan Lerman) och hans hustru Rose Nemser (Odessa Young) att bo hos dem för att sköta hushållet mot logi och mat.

Shirley har skrivkramp och är deprimerad. Hon är inte tacksam för hjälpen utan är sarkastisk och avvisande. Shirley kedjeröker och ligger mest i sängen och vill inte gå ut. Stanleys idé var att det unga paret skulle bidra med intellektuell och kreativ samvaro, men i stället förvrängs deras tillvaro till cyniska, sociala spel. Deras existenser vävs ihop i psykiska utmaningar och Shirley ger sig mentalt på Rose, som är gravid. Rose är dock nyfiken på den kända författaren och vill veta mera om henne. Hon lagar god mat och håller huset rent, vilket Shirley kommenterar med att “ett rent hus är bevis på mental underlägsenhet”.

I staden har en 17-årig flicka Paula försvunnit och det spekuleras om att hon blivit mördad. Händelsen triggar Shirley, som börjar skriva på en roman inspirerad av Paulas öde. Rose känner en slags identifikation med Paula och delar sina tankar med Shirley om en ung flickas sökande efter att bli sedd och kanske också dödslängtan. Sannolikt väver Rose in sin egen självbild och Shirley fångar genaste upp signalerna tillsitt alster.  

Linjer mellan de oliks parterna suddas ut. Männen ägnar sig åt womanizing på universitet och de båda kvinnorna attraherar varandra och utvecklar en intim relation. Rose är raka motsatsen till Shirley, men de delar både sin utsatthet och sina misstankar om sina män. De gör uppror mot dem men stannar kvar i sina beroenden till dem. Stanley är Shirleys skickligaste och hårdaste kritiker, men hans förtryck har också gjort henne sjuk och hans utmaningar deformerar hennes själsliv och hon spelar ut sin frustration, främst mot Rose. Samtidigt är hon fången i sitt äktenskap, men hennes verk ger framgång och upprättelse.

Filmfotot av Sturla Brandth Grøvlen övergår ibland till handkamera, då närbilderna skildrar kvinnornas symbios och även förakt. Karaktärerna är stundtals krigiska, i varje fall från Shirley, men hon mjuknar, när hon inser att Rose inte konkurrerar om hennes make och att hon insett att hon saknat en förtroden. För Rose blir Shirley den farliga styvmodern, men också den intellektuella, konstnärliga personen hon beundrar och aldrig kan bli eller nå upp till.

Filmen liknas bitvis det barnlösa, akademiska paret Martha och George i  Who’s Afraid of Virginia Woolf” från 1966, där de lever i bitterhet och flödande cocktails. Det obehagliga närspelet mellan Shierly och Rose påminner även om kvinnoterrorn ”What Ever Happened to Baby Jane” från 1962 med Bette Davis och Joan Crawford. I båda filmer finns en kvinnligt, klaustrofobiskt psykologiska drama, med starka känslor och förtvivlan, där frustration snedvrider relationer och deras verklighetsuppfattning.

Filmens manus av Sarah Gubbins bygger på Susan Scarf Merrells bok från 2014 med samma titel och är välgjort och dialogerna strama och exakta och även tystnaden mellan dem lika kraftfulla.

På sätt och vis är filmen ett klassdrama, där de etablerade, framgångsrika paret Stanley Hyman och Shirley Jackson, trots sina djupa konflikter och delvis hat, möter det unga paret Fred Nemser som blir beroende av sin mentor Stanley Hyman och Rose som saknar akademiska examina får bli hushållerska. Det är likaså ett relationsdrama, när dramatiken tätnar alltmer och för mig känns oförutsägbart. I några scener visualiseras karaktärernas känslor i symboliska bilder och även där känns utgången ödesmättad, på gränsen till undergång.

Det är ett porträtt av en minst sagt mångbottnad och komplicerad konstnärinna, författare, som genomlider helvetiska perioder i förtryck av sin make när hennes skrivande känns borta och hennes identitet, som är fast knutet till sitt författarskap, ger henne känslor av intighet och meningslöshet. Några författare kan nog identifiera sig med perioderna av skrivångest och brist på inspiration, som i bästa fall avlöses av ny skaparkraft.

Skådespelarna, särskilt Elisabeth Moss som Shirley, gör sina rollkaraktärer problematiska och vilsna, men också skickliga att såra och förminska andra utifrån sina egna bedrövelser i att försöka överleva.

Jag har inte läst Susan Scarf Merrells bok och vet inte hur väl filmen följer den, men filmen står för sig själv som ett spännande, intrigant drama och som utspelar sig inom varje rollkaraktär men också i relation till varandra.

Filmen är film, utan skräckeffekter och berättat hur plågsamt livet kan vara för unga, sökande ock kämpande människor efter plats och innehåll med sina liv och för äldre att leva med vanmakter inför gränsen till att deras professioner och talanger inte ska efterfrågas mera. Det leder till utlevelse av olika slag, kemiskt beroende, sexuella utspel, självförakt och desperat längtan efter upprättelse.

Det blir fyra starka filmögon av fem.
2020-09-04