Stockholm Filmfestival tilldelar i år den franska regissören Céline Sciamma ”Stockholm Visionary Award”. Av den något svulstiga festivalmotiveringen framgår bl.a. att Céline Sciamma är en ”visionär röst som fyller hål i filmhistorien” och med sin ”nyskapande blick utmanar förståelsen för att se och att bli sedd”.
I programtidningen konstateras att årets Filmfestival bestämt att ge filmens kvinnor en plats i strålkastarljuset. Där hör Céline Sciamma definitivt hemma, liksom hennes nu aktuella festivalbidrag ”Porträtt av en kvinna i brand”. Filmen har tillkommit med Sciamma som regissör och manusförfattare och med kvinnlig producent, fotograf samt nästan enbart kvinnliga skådespelare. Den nominerades till Guldpalmen i Cannes 2019 och vann där priset för bästa manus. Annars är regissören i Sverige mest känd för ”Girlhood” en film om kvinnlig vänskap och vuxenblivande i den franska förorten. ”Girlhood” belönades med Stockholms festivalpris Bronshästen 2014.
Denna gång förflyttar Sciamma oss till 1760-talets stormpiskade Bretagne. Nästan tre seklers kamp för kvinnors frigörelse ligger mellan dagens filmpublik och den tid filmen utspelas i. Ändå lyckas Sciamma på ett modernt och igenkännande sätt förmedla 1700-talets stränga, förminskande normer i vilka tre unga kvinnor ur olika samhällsklasser är fångna. Det är vackert skildrat ur ett kvinnligt perspektiv. Ingen av 1700-talskvinnorna kan leva sina liv utifrån egna val.
Den unga adelskvinnan Héloise (Adèle Haenel) förväntas ingå ett passande äktenskap med en adelsman från Milano. Héloise, nyss hemkommen från klostret, inleder en passionerad kärlekshistoria med konstnären Marianne (Noémie Merlant). Marianne är under några veckor satt att måla det porträtt som måste falla Héloises blivande make i smaken för att hon ska accepteras som brud. Porträttmåleri är vid denna tid en av få möjligheter till försörjning för ensamstående konstnärer likt Marianne. Då verkade de flesta målande kvinnor i det tysta, utan att lämna spår i våra dagars konstlexikon.
I filmens kvinnogemenskap ingår också slottets tjänarinna, den unga gravida Sophie (Luana Bajrami). Under mörka kvällar vid eldens sken skapar Sophie de vackraste blomsterbroderier. Tyst och stilla uthärdar hon såväl en klok gummas dekokter som smärtsamma abortingrepp för att fullfölja sin tjänande syssla.
”Porträtt av en kvinna i brand” har ibland jämförts med den tidigare Cannesvinnaren ”Blå är den varmaste färgen” (2014). Likheterna finns. Båda filmerna skildrar framväxande lesbisk kärlek i vackra passionerade ögonblick och sensuella kärleksscener. Skillnader som har framhållits bland annat av Sciamma själv, är att ”Porträtt av en kvinna i brand” inte visar kärlekshistorien ur ett manligt voyeuristiskt perspektiv. Hennes film vill förmedla kvinnors syn på kärlek där också gemenskap ingår som en viktig del.
Jag ger fyra filmögon av fem till ”Porträtt av en kvinna i brand” för ett vackert kostymdrama om förbjuden kärlek i en annan tid.
2019-11-07
