Filmen Midway börjar redan i december 1937 i Japan, där amerikanska flottans ledare skålar med de japanska för att det ska förbli fred på haven. Men militärattachén och senare underrättelseofficeren Edwin Layton (Patrick Wilson) känner på sig att Japan har onda avsikter och varnar för att japanerna inte är att lita på. Fyra år senare, den sjunde december 1941 kommer överraskningsattacken på Pearl Harbor som ödelägger stora delar av den amerikanska flottan och drar in USA i andra världskriget. Därefter rullar motoffensiverna på, en del misslyckade (Marshall öarna och Korallhavet), en del framgångsrika (Doolittleräden) som så småningom leder fram till slaget vid Midwayatollen 4-7 juni 1942. För att komma till titeln av filmen måste tittaren således vänta i nära 90 minuter och uppleva samtliga dessa slag och räder innan det är dags för huvudnumret. Vid det laget, vågar jag påstå, är de flesta tittare redan mättade på våghalsiga flygräder, öronbedövande explosioner, amerikansk patriotism och sammanbitna japanska ansikten. Då återstår det nästan en timme.
Roland Emmerich är den tyska undergångs- och action-regissören som tidigare gett oss storfilmer som Independence Day, Godzilla och Patrioten. Dessa har varit minst sagt patriotiska och kraftigt actionfyllda men även innehållit humor och haft större känsloregister utöver den sanna kärleken till sitt fädernesland. Kanske är det för att Midway kräver sin bakgrund för att alla ska förstå vilken bragd vinsten är, och därför blir alltför lång och detaljerad. Alla de andra ingredienser som behövs i en actionfilm, för att den verkligen ska bli intressant, har skalats bort, kanske av utrymmesskäl, eller så är det ett medvetet val. Visst, det finns ett avsnitt med det obligatoriska talet till en avliden vän och kollega, med lustiga anekdoter, sorglig musik och en gemensam skål, men det räcker inte. Oändligt många och långa är dock de scener där ett avgörande meddelande skrivs ut, flyttas från hand till hand, transporteras i bilar, hamnar i nya människors händer och förs vidare innan det slutligen kommer till rätt person som kan läsa vad det står. Det blir nästan lite komiskt, eftersom utgången i slaget i Midway knappast är okänt.
Rollistan är fullproppad av kändisar: Ed Skrein spelar den orädde piloten Dick Best (japp, han hette verkligen så) som publiken redan från första stund förstår är den stora hjälten. Skrein är fantastisk i rollen när han ska vara charmig, arg, aggressiv etc, men hanterar de mer känslofyllda scenerna sämre. Hans fru Ann spelas av Mandy Moore, men rollen är tämligen obetydlig och går mest ut på att bära ett perfekt rött läppstift i alla lägen, något hon behärskar med bravur. Luke Evans är piloten Wade McClusky, som Dick Best till en början inte går ihop med, men som på slutet samarbetar för att avgöra slaget. Aaron Eckhart har rollen som Doolittle, en ganska endimensionell rolltolkning, men sanningen är den att han inte har så värst många minuter och meningar på sig för att leverera något mer. Woody Harrelson gestaltar en vithårig och genomgod Chester W Nimitz som blir ny amiral över Stillahavsflottan efter Pearl Harbor. Han, tillsammans med Wilson som Layton är de enda som lyckas med att gestalta en hel människa och inte bara en uniform. Dennis Quaid är den bufflige vice amiralen och chefen över marinflyget i Stilla havet Bull Halsey som får lämna sin post pga bältros och är som Dennis Quaid är mest.
Midway är en sann amerikansk hjältesaga, fylld med action men saknar väldigt mycket annat. Kanske funkar det för en amerikansk publik och för de mest actionlystna tittarna. För alla er andra som är nyfikna på själva slaget vid Midway rekommenderar jag regissören John Fords journalfilm från 1942, som för övrigt gestaltas av Geoffrey Blake i filmen. Den är både mer underhållande, spännande och betydligt kortare.
Midway får två filmögon av fem möjliga.
2019-11-09
