Recension: Pink saris

eye eye eye eye

pinksaris

Regi, foto: Kim Longinotto
Premiär: 5 mars
Speltid: 96 min.
Distributör: Folkets Bio

Stark dok om indiska kvinnors utsatthet.
Sumpat Pal är en indisk kvinna och en modig och kompromisslös kämpe för att ge självkänsla och hopp till samhällets mest utsatta människor. Kvinnor söker upp henne för att få hjälp, när självmord framstår som enda utväg. De är slagna, våldtagna, utslängda eller föraktade, oftast alltihop, och har ingestans att vända sig. Deras familjer vände dem ryggen, när de som barn bortgiftes med tvång. Sumpat Pal har bildat “det rosa gänget”, kvinnor i rosa saris, som går fram och kräver upprättelse och stöd till kvinnor från de lägsta kasten i Indien.

“Kvinnorna har bara sina tårar”, säger Sumpat Pal. Hon lever själv en mycket okonventioellt liv, efter indiska mått, med en man från en högre kast. Hon beskriver sig själv i stora ord, som “jag är kvinnornas Messias”, en självbild som stör många, även hennes sambo.

Kim Longinotto är en mångfaldigt prisbelönt brittisk dokumentärfilmare. Hennes filmer handlar om utsatta människor, ofta kvinnor och barn, som kämpar mot förtryckande traditioner och auktoriteter. Filmen “Pink Saris” visar våldet och orättvisorna i indiska familjer och släkter. Vi får följa rättegångarna och Sumpat Pals högröstade anklagelser mot förtryckare och deras osunda traditioner. Som betraktare blir man skakad och förtvivlat maktlös, när man ser de otroligt vackra, unga kvinnorna, som visar sina sår och berättar om sina fasansfulla liv.

Fyra välförtjänta ögon till Kim Loninotto för hennes imponerande skicklighet och känslighet att fånga människors liv och själar.

Jan-Eje Ferling