Filmen utspelar sig 1972 i Köln i den maniske, missbrukande, bisexuell och genialiske, berömde filmregissören Peter von Kants våning, där han lever med sin tysta och undergivna assistent Karl (Stéfan Crépon). Filmstjärnan och sångerskan Sidonie (Isabelle Adjani) kommer på besök. Hon har med sig en ung, redan gift älskare, Amir Ben Salem (Khalil Ben Gharbia), som Peter blir förtjust i och vill provfilma. Peter och Amir blir passionerade älskare och Peter förvandlar honom till en storstjärna. Amir har emellertid olika sexuella förbindelser och Peter blir våldsamt svartsjuk. De bråkar och slåss och Amir lämnar honom. Peter dränker sin hjärtesorg med sprit och kokain. Filmen gör tidshopp och på Peters 40-årsdag kommer Sidonie, Peters mor Rosemarie (Hanna Schygulla) och hans 14-åriga dotter Gabrielle (Aminthe Audiard), men Peter är berusad och snudd på psykotisk av sin själsliga obalans och sitt missbruk. Modern och Sidonie försöker trösta den otröstlige Peter, som svarar med ett destruktivt raserianfall.
Peter spelar Sidonies inspelning av sången ”Each man kills the things he loves” som även Jeanne Moreaus sjunger i filmen Matrosen och stjärnan från 1982. Sången är som ett ledmotiv i filmen Peter von Kant.
Filmen är en omtolkning av Rainer Werner Fassbinders pjäs och film “The Bitter Tears of Petra von Kant” från 1972. Den ursprungliga historien handlar om förhållandet mellan en känd äldre lesbisk kvinnas kärleksaffär med en bisexuell ung kvinna. I François Ozons filmversion är rollerna män.
François Ozon är en av Frankrikes mest firade regissörer och som i Peter von Kant skapar ett teatralt, melodram om den sexuellt gränslöse och missbrukande filmskaparen. I filmen nämns Peters filmframgångar i förbifarten, mera som fakta. Ozon har fångat Fassbinders skaparkraft och turbulenta liv i karaktären Peter von Kant, koncentrerad till Peters våning, vilket ger en klaustrofobisk tillvaro. Där spelar Peter fullt ut sitt stormiga känsloliv och medspelarna kastas som käglor i detta hänsynslösa och självfokuserade teatrala drama. Underförstått är Peter von Kant framgångsrik, prisbelönad och firad filmregissör, men som ser andra som brickor i sitt livs drama. Men det finns också ett ömsesidigt utnyttjande av varandra av olika skäl. Peter vet det och sparar inte på sarkasmerna.
Filmen är både en fiktiv historia, men likaså en slags autenticitet i berättelseform som speglar Rainer Werner Fassbinders tillvaro. Ozon ryggar inte för Fassbinders komplicerande, självförbrännande liv, som tyvärr blev kort. Han blev bara 37 år gammal, men hann skapa runt 50 filmer som regissör och manusförfattare. Fassbinder skildrar relationer och hur sammansatta dessa kan vara och hur rollkaraktärerna längtar efter närhet och stabilitet, men har hinder som de inte förmår överbrygga.
Peter von Kant är en fantastisk film, och man håller i minne regissörens och filmkonstnärens Rainer von Fassbinders personlighet och leverne, där dennes begåvning och skaparkraft är hans storhet, men att han också kämpade med ett oroligt sinne, en King Baby som krävde både lydnad och tillgivenhet, på sina villkor. Filmen fokuserar på Peters labila känsloliv, men också hans känslighet och sårbarhet. Hur mycket det i sak stämmer med förebilden Fassbinder vet kanske ingen. Är det en karikatyr eller ett porträtt av den levande, emotionellt rike och talangfulle konstnären, som inte fick ihop sitt livs alla byggstenar, och vem får det?
Filmen nominerade François Ozon till Golden Berlin Bear Teddy vid Berlin International Film Festival 2022.
Filmen får tre starka filmögon av fem.
2022-11-01
