”På nära hålls” regissör, Franziska Stünkel, vigde nio år åt historiska efterforskningar inför detta drama. Hon har även skrivit filmens manus. Historien handlar om vetenskapsmannen dr Franz Walter, och bygger på den sanna historien om Stasi-höjdaren Werner Teskes liv (samt om DDR-systemets dödsdom mot honom och den kallblodiga avrättningen, som satte den tragiska slutpunkten för ännu ett liv som gick till spillo under socialismens stenkross).
Musik används mycket sparsamt i filmen. Filmmusiken fyller egentligen bara två olika syften: att dölja viktiga, ärliga samtal från att uppfattas av dem som avlyssnar, samt att utgöra en inre värld av skönhet att fly till och söka lindring i, när verkligheten blir alltför ondskefull, samtidigt som fysisk flykt är omöjlig.
Franz Walter tar avsked från sin flickvän för att göra en längre forskningsresa i Afrika, men avbryts av den östtyska säkerhetstjänsten, Stasi, som i stället vill erbjuda honom en eftertraktad forskningstjänst på hemmaplan. Innan han tillträder tjänsten behöver han bara utföra ett kortare uppdrag för Stasi. Han får en fantastisk lägenhet, och allt ser väldigt lovande ut för honom. Det som inte framgår från början är att Stasi inte är något man kan säga upp sig ifrån. Man behöver smutsa ned sina händer med att förstöra andra människors liv, igen och igen.
En östagent kan, med partiets välsignelse, resa vart som helst, och få tillgång till resurser och fördelar som andra medborgare inte har skuggan av en chans att få tillgång till. En agent kan lyssna på vem som helst, iaktta vem som helst, och få vilka dörrar som helst, som är stängda för andra, att öppnas. Men trots det (eller kanske just därför?) är agenten även ensammast i hela världen. Den kan inte lita på någon enda människa, inte ens på dem som står allra närmast, och den insikten måste vara absolut förkrossande.
Filmen skyndar långsamt mot ett obönhörligt grymt slut. Dess känslosammaste scen, som nog kommer finnas kvar i mitt hjärta för alltid, är helt utan dialog: När man vet att väggarna har öron och att allt man säger faktiskt kommer att användas emot en, är ord inte det bästa sättet att kommunicera med. När man ser scenen där Franz dödas, är det svårt att tro att en avrättning kan verkställas på ett fegare, uslare sätt, men när jag läser om det verkliga fallet som filmen bygger på inser jag att det tydligen var möjligt. Werner Teskes fru, Sabine Teske, belades med yppandeförbud och flyttades tillsammans med deras dotter till en annan östtysk stad, där hon höll tyst om sin man i nio långa år – tills Berlinmuren och den socialistiska diktaturen till slut föll, varvid östtyskarna äntligen befriades från sina plågoandar.
Den obehagliga filmen tar ett iskallt tag i åskådaren. Dess främsta styrkor ligger i det övertygande skådespeleriet och dess extremt trovärdiga scenografi. När man har varit i DDR känner man verkligen igen sig i den här filmen: det grå och bruna; det fula och smutsiga; det trista och frånstötande. En kall, obehaglig arkitektur tycks syfta till att få människan att känna sig liten och osäker, snarare än till att den ska kunna beskådas och beundras. Dramat är obehagligt aktuellt i dessa tider, då auktoritära stater i vårt Europa ännu 2022 kan ta sig vilka rättigheter som helst med sina invånares liv. Filmen tilldelades pris för bästa manus vid filmfestivalen i München 2021, och filmen är klart sevärd. Jag ger ”På nära håll” fyra filmögon av fem.
2022-10-03
